En villkorslös vindpust

Det fanns en trasig själ, med ett stort svart hål. Ruset fanns inte, kroppen kändes smal som en tråd. Alltid slogs kroppen av vidrighet, orkeslös smärta av ett stort hat till sig själv. Sälen liksom hatade sig själv och älskade mörket, lurades med att livet blir inget annat än såhär. Att ens orka bära upp huvudet och kroppen tillsammans var en kamp. Var dag som gick kändes som ett motstånd, som att sätta plus mot plus och se motståndskraften ta över. Det är så obegripligt att förstå, så svårt att inse hur en så liten oskyldig själ skulle behöva ta så mycket stryk. Helt i onödan.   Sedan kom den, den stora villkorslösa kärleken. Så klyschigt men ack så sant. Den tog mig med storm och förstod mig inifrån och ut. Tacksamheten över att det fanns någon som ville älska mig och beröra mig. Hur kan allt förändras så fort?