Livets korta stund av det fina

En suck. En gång högt. Små viskandes ord talas ut i en tystnad som brukar fångas upp av skratt, "fan också". Livet är hårdare än alla stenar jag någonsin trampat på. Vi lämnar varandra. Jag släpper hans famn med rädslan över att det aldrig kommer bli vi. Jag kliver frivilligt ut med starka ben i ett soligt sensommar-Stockholm. Ber hundratusen gånger till dem högre makterna att livet inte är över. Jag ber att våra liv en gång kan bli vårt liv. Det är så sorgligt när kärleken inte matchar i livets sköra taggar. Den kommer alltid när man inte behöver den och vill aldrig lämna när stundens hätta egentligen ber om att bara få vara jag och leva mitt liv själv. Jag stänger dörren tar in augustisolen och bereder mig på nya äventyr. Det är bara slå en rak bakut och lära mig att leva med smärtan. Ingenting har förändrats sedan jag sa som det var. Ingen kan tyda kärlekens lagar och inte heller jag. Klarar jag det så klarar jag allt. Jag kanske dör utan kärlekens trygga händer.