Valsen som inte når sitt slut

Livets vals. Ta mig under armen och dansa mig fram.  Ack så ont du gör mig livet. Varför måste du hela tiden skrämma mig?  Livet, du tar mig med storm samtidigt som du hotar med att putta mig från stupet. Sedan ångrar du dig och ber mig blicka ut över horisonten och den blodröda himlen utan att skrämmas. Du är fylld av så mycket ångest, men ändå kämpar du förgäves för att lugnet och skratten ska vara fler än tårarna. Du låter mig drömma, önska och fantisera, samtidigt som du utsätter mig för oro, rädsla och skörhet. Varför livet? Varför gör du såhär mot mig?  Hur kommer det sig att du är så fylld av känslor som ingen kan styra över?  För du lever, ellerhur? Fortsätt dansa med mig. Lyft upp mig och svinga iväg mig på äventyr. Men lova att aldrig kasta mig utför stupet utan att fånga mig igen.  Snälla lova det livet. Lova att du bara skräms utan att skada mig. Lova att det kommer vara läskigt men ändå känsligt och lyckligt.  För visst finns du här för att tillslut rädda mig från allt det onda?