Sad but true

Hejsan. Barnen här hemma utvecklas som tusan. Bara under helgen har min 1åring börjat tala hur många ord som helst. När jag hämtade henne från förskolan idag berättade dem att hon kläckte ur sig hur många ord som helst, det bara sprutade ur henne mer eller mindre. Sorgligt nog blandades den enorma glädjen jag kände med en sorg... En sorg över att hennes pappa sitter och trycker i ett hörn någonstans, förmodligen beklagar sig att jag hindrar honom från att träffa sina barn... Även om motsatsen får att bevisa i text kommunikation och avtal som jag kom på att vi skulle skriva för att undvika att det blev så här... Men han missar allt... missar de att hans enda biologiska son utvecklats och rullar runt över golvet för att ta sig fram... hur han nu börjat asgarva när han blir kittlad. Hur hans yngsta dotter blir mer och mer en egen person, hur hon knäcker koden för att börja prata och hur fruktansvärt charmig hon är... Jag önskade verkligen att de fanns ett magiskt trollspö som kunde göra allt annorlunda. Men kanske måste jag bara inse att det kanske är för det bästa de här... Bara att inse, alla män kan bli pappor... men de krävs en riktig man för att faktiskt vara en pappa... En sak vet jag iallafall... Och det är att så länge vi fyra har varandra kommer vi komma långt. Jag kommer göra vad som helst för mina barn, exakt allt som krävs för att dem ska vara lyckliga... De positiva i allt det här är ju att det blir dubbelt mycket kärlek för mig, och dubbelt så mycket glädje för min del att se barnen utvecklas till underbara och fina människor.