Förnedringen

Tänk dig själv, att vara med om det värsta du kan tänka dig. Du får vara med om det. Det gör ont, du skäms, du är förnedrad, du känner dig smutsig, äcklig.  Men du har ingen stans att vägen, ingen att prata med om hur du verkligen mår eller hur du känner dig. Ingen vill lyssna. Ingen finns där för att ta emot dig.  Jag vet inte vilket som är värst, händelsen eller att inte ha någon hos sig. Någons Axel att få gråta i. En kram som trygghet.  Men jag får ha ensamheten. Jag har varit med om mkt. Alldeles för mkt. Men detta tog nog priset över allt. Jag är isolerad i mig själv. Jag känner mig smutsig, äcklig, äcklad överallt ihopa.  Men jag får klara mig själv, stå på mina egna ben. Jag tröstar mig själv när det blir för smärtsamt. Efter alla samtal idag så kan jag knappt andas. Att behöva återuppleva händelsen om och om igen. Känna smärtan igen, förnedringen.Jag mår illa. Jag gråter. Jag skriker. Jag försöker fly.  Kommer jag någonsin kunna le igen? Skratta? Troligtvis kommer jag att göra det. Men tillit till människor är kört. Man kan inte lita på någon. Inte någon alls. Man tror att man kan gå ut själv, mitt på ljusa dagen. Men så fel man har. Du kan inte gå ensam. Jag vågar inte. Men jag måste.  Jag har ingen som kan göra mina vardags bestyr. Jag måste göra det själv. Gå ut och handla osv. Jag måste klara det. Annars överlever jag inte. De mörka tankarna tar över. Ska jag avsluta allting? Lämna min plats på jordelivet. Låta min själ få bli fri från allt det onda?  Nej, jag måste kämpa mig igenom detta också. Jag måste klara det. Jag fixar det här. Jag är stark. Jag har klarat så mkt så jag måste klara detta också.  Jag kan det. Jag klarar det. Jag måste.