Försummelse

Den omgivning som vi tillbringar mest tid med är de som slutligen formar oss till den vi är.Det går inte att förneka..Vår omgivning är den som har den största påverkan på hur vi blir, den man blir som person.Tillbringar vi tid med människor där ens behov inte tillgodoses och där man lämnas ensam, då har man en tendens att i tystnad bära sina känslomässiga ärr in i nästa relation. När man till mestadels har tillbringat sin tid tillsammans med en person som försummat en känslomässigt, lämnar det djupa ärr i själen. Det är inget ärr som syns med blotta ögat utan det är något som man döljer på djupet, men man känner ändå det djupt inombords!På grund av en ohälsosam, destruktiv relation utvecklade jag en allvarlig förvrängd bild utav mig själv som egentligen inte har någonting att göra med verkligheten, men som har allt att göra med de som gjorde allt för att de skulle få mig att känna mig liten och värdelös. När jag äntligen fann styrkan inombords att ta mig ut ur denna hemska, sjuka relation är jag inte längre den personen jag en gång var. De elakheter jag vande mig vid att höra lämnar inte mig ifred och fortsätter att eka i mitt huvud.Ert kontrollbehov gjorde mig obekväm och rädd för att bli fri från er. Min förvrängda bild utav mig själv blev att jag aldrig var god nog, detta har jagat mig. Det jagade mig till den grad att jag inte kunde i perioder se min egen spegelbild utan att känna mig misslyckad. Ändå har jag bara skrapat lite på ytan.Effekterna av sådan destruktiv och känslomässig försummelse är riktigt allvarlig, ju längre man utsätts för det desto svårare är det att finna sig själv igen..Känslomässig försummelse lämnar osynliga ärr och dessa ärr lämnar spår under lång tid, väldigt lång tid. När jag inte fick den kärlek, uppmuntran och känslomässig stabilitet, lärde jag mig att jag får det jag förtjänar.Ni var motsägelsefulla,  ni var inte tillgängliga och kärleksfulla. Det gjorde att jag fick svårt att öppna mig för andra människor och framförallt för mig själv. Med tiden är det precis det som händer.När man tillbringar tillräckligt med tid i en sådan omgivning börjar man tro att det är allt man kan förvänta sig och allt man någonsin kommer att få, så man anpassar sig  och lär sig att acceptera att hela tiden bli avvisad.  Att förvänta sig att människor skulle älska mig och finnas vid min sida, det var bara något jag kunde drömma om. Varför skulle det bli annorlunda? Jag förväntade mig alltid besvikelse och jag kunde inte lita på någon. Att ha personer som är känslomässigt frånvarande och som hela tiden avvisar en, det gör att man får svårt att lita på någon. Varje gång jag har lärt känna någon har jag alltid väntat på att de ska göra mig besvikna.Även om de visat att de menat väl, har jag haft svårt att lita på dem eftersom att med min erfarenhet har jag fått lära mig att alltid vara försiktig och att vara på min vakt.Jag fick lära mig att det inte fanns någon som kunde skydda mig eller att få mig att känna mig trygg.Jag fick lära mig att ta hand om allt själv, oavsett hur desperat jag än har varit i behov utav hjälp.  Jag har aldrig prioriterat mig själv eller mina behov. När man har blivit känslomässigt försummad lyssnar man inte på sig själv, än mindre tillgodoser man sin egna behov. Jag fick lära mig att min önskningar inte hade någon betydelse och därför vågar jag inte be om någonting. Där var aldrig någon som ägnade mig en tanke och när man mot förmodan fick lite uppmärksamhet var jag så tacksam att jag inte kunde tänka mig att be om någonting mer.När jag varit ledsen, deprimerad eller frustrerad och skulle ta emot hjälp. Fick jag känna utav er att jag var självisk. Mina behov har aldrig varit viktiga och det kommer att ta tid innan för mig att lära mig att stå upp för vad jag vill och vad jag behöver.Jag har så länge jag kan minnas styrts utav rädslan för att misslyckas. Jag fick aldrig höra att jag gjorde något bra. Inte ens för mina ansträngningar jag gjorde fick jag höra ett vänligt ord. För då fick jag höra att jag kunde ha gjort det bättre. Tyvärr är detta något som alltid kommer att förfölja mig genom livet. Att vad jag än gör, hur jag gör det finns alltid rädslan där - att misslyckas.Jag fick aldrig höra att det är okej att inte alltid lyckas med allt man företar sig. Allt tvivel ni gett mig. Jag tror alltid att jag kommer att misslyckas och det har jag er att tacka för!  Jag har aldrig känt mig värdig kärlek eller uppmärksamhet. Detta är det största känslomässiga ärr jag har. Jag har alltid blivit itutad att jag inte är bra nog, att jag var värdelös.Jag förtjänade inte kärlek. Ni sa att ingen kommer att kunna älska mig för den jag är. Ni sa att jag var självisk som försökte få någon form utav uppmärksamhet. Hur små smulorna än var av uppmärksamhet jag fick, fick jag höra att jag skulle vara tacksam över dem.Jag har aldrig blivit överöst med kärlek och jag fick aldrig höra någon såga att jag var underbar och hur enastående jag var. Ni gav mig ett mörkt moln utav självtvivel som hängde över mig och jag kunde aldrig fly ifrån det.  Denna känslomässiga försummelsen bröt ner mig, men inte tillräckligt mycket. Jag gav inte upp hoppet om att få kärlek, att få den kärlek jag förtjänade. Jag gav aldrig upp hoppet. Aldrig.Jag mötte den sanna kärleken, han som förändrade hela mitt liv ❤️ Han och hans familj visade mig att kärlek finns, att jag visst det är värdig omtanke och kärlek❤️Visst, det har tagit tid för mig att förstå att jag är värdig eran kärlek. Framför allt värdig hans kärlek❤️ Han har uppmuntrat mig och varit uthållig med min skadade sida. Det har varit svårt att ta emot allt. När man aldrig fått något så fint utav någon som jag har fått utav dig så är det svårt att förstå att man kan vara värdig något så vackert. Våran kärlek är underbar, det vackraste jag fått uppleva. Ser framemot alla år vi har framför oss, tillsammans ❤️Du och jag ❤️