Har jag förstört allt? Pga ADHD utbrott?

Idag tappade jag det helt. Tappade det fullständigt. Var länge sedan jag tappade det helt. Inte ofta jag börjar skrika när det går emot mig. Men jag kände så otroligt mycket ilska och frustration när jag kom hem ifrån jobbet idag. Jag bara exploderade och det kändes som om jag gick tillbaka 15år i tiden. Ett adhd utbrott blev det.  Jag satt på golvet och skrek rakt ut, tårarna sprutade och sparkade i golvet. Hela jag kokade ut känslor. Katten tittade på mig som om att jag inte var klok och jag smällde igen sovrumsdörren. Det är många år sedan jag smällde igen en dörr på det sättet.  Trodde aldrig jag skulle få uppleva sådana känslor igen som jag upplevde idag. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag har egentligen många färdigheter när det gäller strategier  för att hantera starka känslor. Men dom är så lätta att glömma när det bara kokar inombords. Trotts att jag gick 70min innan jag kom. Inte ens det hjälpte.  Det blev väldiga kontraster från hur jag var på jobbet och hur jag blev när jag kom hem. På jobbet var jag den där glada, spralliga jag. Social, trevlig, skrattar, skojar osv.  Men det var som om djävulen flög i mig när jag kom hem. Jag blev så arg, det var som att vända på en hand. Totalt vansinnig blev jag på alla människor där ute som har så ”fantastiska” liv. Familj, barn osv att komma hem till en fredag efm, kväll efter jobb. Men jag då? Jag kom ännu en gång hem till ensamheten, tomheten. Visst jag har min älskade katt att komma hem till, som alltid välkomnar mig med värme och kärlek. Men idag kände jag bara att det räckte in.  Jag behövde något mer idag, en famn att krypa upp, få en kram. Någon som välkomnar en när man kommer hem. Det var så otroligt länge sedan jag fick uppleva det nu. Och jag bara kokade ännu mera. Ingenting hade blivit rätt idag ändå. Hade det stått någon när jag kom hem hade säkert varit lika fel det. Hatar när jag blir sådan, när man inte kan nå mig, oavsett vad man än gör.  Och nu känns det som om att jag har fuckat upp allting. Att jag har förstört en relation idag. Trots allt så var jag inte mig själv. Jag tappade bara. ADHD tog över hela mig, med hjälpa utav borderline och bipolaritet. Tänk så mycket diagnoserna kan ställa till med och jag kan inte styra någonting. Och nu är ångesten maxad för alltihopa.  Varför ber jag om hjälp när det är svårt? Varför gör jag så? Jo, för det är den tryggheten jag känner till och den enda jag vet. Och nu känns allt skit. Men jag har bett om ursäkt, mer än så kan jag inte göra. Jag menar det av hela mitt hjärta när jag säger förlåt. Verkligen förlåt.  Men jag kan inte styra mig själv när jag hamnar i det läget. Jag beter mig inte som ett svin direkt. Jag bara säger allt jag känner. Idag handlade om ensamheten igen.  Att ännu en gång komma hem till den där tomma lägenheten. Visst, jag älskar min lägenhet. Men det finns gränser även för mig. Jag är också en människa med känslor, ännu en gång med alldeles för mycket känslor. Ibland blir det bara för mycket att hantera och speciellt att hantera det själv.  Men efter ett par timmars skrikande, gråtandes och snorandes så känner jag mig lugn igen. Jag kan hantera allt det jag känner och ändå kunna njuta utav kvällen hemma, själv. Med en viss oro och ångest inombords för rädsla av att ha förstört en relation idag. Heja mig…