Ska man eller ska man inte?

Sex dagar har gått på det nya året.  Sex långa dagar. Ännu ett år som inte blivit som tänkt sig. Visst, det har bara gått sex dagar. Men tro mig, jag vet vad jag pratar om. Jag är fortfarande jag. Det försvinner aldrig ifrån mig.  Jag har ett otroligt stort bagage, gått igenom mer än de flesta ens gör på en hel livstid. Jag skojar inte. Det är sant. Lika mycket mediciner behöver jag ta för att fungera, för att komma upp på morgonen och ha ett drägligt liv. Så att mina hjärnspöken och demoner försvinner. Men ändå känns livet inte drägligt.. Jag har så många funderingar och tankar om allt, precis allt. Varför måste just jag alltid dra det kortaste strået i allt?  Jag har haft två trygga punkter i mitt liv. Det enda som någonsin har betytt något för mig. Vad hände? Båda två försvann. Jag har ingenting kvar känns det som.  I mellan åt känns det som om att jag aldrig någonsin kommer att varken bli hel eller lycklig igen. Hur ska jag någonsin våga ta in någon i mitt liv igen? Varken som vän eller som partner. Hur ska de någonsin kunna förstå, älska mig för den jag är?  Mitt liv är alldeles för komplicerat för att dra in någon i det.  Det är min psykiska ohälsa som förstör för mig. Jag har fått leva med min problematik sedan jag var 10år. Snart har 23 år gått och det går inte dag som jag inte tänker på att försvinna. Jag har två allvarliga suicid försök i mitt bagage. I 23 år har jag varit destruktiv mot mig själv. På ett eller annat sätt. Alltifrån att skära sig, ta för många tabletter, sluta äta eller att äta för mkt. Jag har alltid straffat mig själv. Alltid. Jag vet inte riktigt hur man slutar att göra det. Jag ser alltid på mig själv med elaka ögon. Hur ska jag kunna titta snällt på mig själv?  Hur jag ska jag kunna göra det när allt jag ser är ett enda stort misslyckande? Varenda dag rinner tårarna. Jag saknar allt jag hade. Jag hade allt, men nu är allt borta.  Varje dag gör det så förbannat ont. Vissa dagar mer och vissa dagar mindre. Men ont gör det. Det finns bara en, en enda människa som känner mig på riktigt. Som vet vem jag är och hur jag är som person, min bästa vän. Som jag inte vill förlora mot någonting i världen.  Men ensamheten känns extra hårt i mellan åt. Jag blir arg, förtvivlad och känner bara en enorm hopplöshet i mellan åt. Jag önskar mig en vardag, ett liv, som var glädjefullt, meningsfullt. Ibland så vill jag tro att även jag kommer få det en dag, men det känns väldigt långt borta om det ens är möjligt. Demonerna kommer och går. Ibland vill jag fortsätta att kämpa med en dag som denna så känns det meningslöst. Det finns ju för fan inte ett enda ljus i tunneln. Det ör bara mörkt, så in i helvetes mörkt.  Svårt att hitta motivation till att fortsätta. Jag står mitt i mellan. Ska man eller ska man inte?