Obligatoriskt gnäll

Jag har de senaste veckorna verkligen börjat inse att jag inte har långt tid kvar på min utbildning. De här 2,5 åren som har gått har verkligen flugit förbi och sista terminen kommer antagligen gå fortast av dem alla. Idag jobbade jag på biblioteket med en annan biblioteksassistent, jag älskar att jobba med andra biblioteksassistenter för att det innebär att jag får ha bibliotekarierollen eftersom att jag utbildar mig. Idag insåg jag när jag stod i magasinet och leta böcker att jag bara kommer att kunna vara vikarie på biblioteket fram till juni. Jag har egentligen tjänstledigt fram till september men jag har kommit fram till att jag dessvärre måste tillbaka till mitt gamla jobb redan i juni, jag står utan inkomst annars. Bara tanken på att behöva sätta mig och skriva mejlet till min chef om att jag kommer tillbaka redan i juni gör mig så ledsen att jag skjutit på att skriva det i snart två veckor. Människor är jobbiga. Människor är otacksamma och människor behöver lära sig lite hyfs men fan vad jag älskar att stå och leta böcker bland hyllorna, se leendena hos både barn och vuxna när man plockar fram boken de beskrivit som de glömt namnet på (och ja "jag vill låna boken med rött omslag" händer faktiskt), ge boktips, ha ett jobb där jag både måste vara social men också har möjlighet att emellanåt stänga in mig i min egna bubbla. Jag kommer sakna allt så fruktansvärt mycket. Istället ska jag tillbaka till ett arbete där jag sitter framför en dator åtta timmar om dagen. Visst, jag älskar utmaningarna som kommer med jobbet som tolkförmedlare men jag orkar verkligen inte med de dagliga samtalen från otrevliga kunder som anser att jag inte är vatten värd. Från tolkar som har planerat sitt schema dåligt och blir sena till tolkningar. Jag är så trött på att bara sitta där och veta att varje gång telefonen ringer så är det 75% risk att det är någon som ringer mig för att de ska klaga över saker. Jag kommer aldrig glömma ett samtal jag hade sista veckan på jobbet innan min tjänstledighet. Personal från sjukhuset ringde och sa att läkaren önskat en tolk på alabi. Jag sa att ett sådan språk inte fanns och blev alltså uppläxad i tio minuter för att "tror du att du kan mer än läkaren? Han SKA ha en tolk på alabi". De vägrade ge sig och det slutade med att jag bad att få prata med patienten och själv fråga vilket språk han talade (vilket var arabiska). Tro det eller ej, men när ditt jobb består i att boka tolkar på olika språk så har man ganska bra jävla koll på språk och dialekter. Jag fick aldrig någon ursäkt av varken sköterskan eller läkaren. Okej, min tanke var inte att spendera detta inlägg med att spy galla över mitt yrkesliv men så blev det visst. Jag tror att det jag egentligen vill få fram är att jag kommer att sakna att jobba på bibliotek och jag är inte alls glad över att gå tillbaka till mitt jobb igen (även om jag är tacksam över att ha ett jobb att gå tillbaka till). Samtidigt så är det sex månader kvar innan den sorgen så jag ska försöka att inte deppa för mycket redan nu. Åter till studierna.Imorgon börjar sista kursen på höstterminen. Mellan den 17 december - 7 januari har jag inga lektioner utan ska skriva en rapport på 25 sidor om en projektplan. När denna kurs är slut är det bara två kurser kvar innan mitt examensarbete. Jag börjar bli lite nervös.