ATT KLIVA UR SKUGGAN

Den visade sig stundtals,lyckanKanske mest för att göra mig påmindom att den aldrig lämnat mig heltutan snarare istället bytt skepnadPå väg hem från en vinbar i Lundså springer jag in i denDen kom stillsamtsom en varm bris en svalkande sommardagInget dramatiskt eller stormigtutan mer som en trygghetDen gick genom hela min kroppoch det kändes som att den läkte varje besvikelse till sårAllt jag aldrig fickbyttes sakta uttill allt jag redan hadeVi stannar upp i allén strax utanför VävaregatanJag, Jojo och ElinVi skrattade så att magen krampadeoch log så rödvinständerna visades"Känner ni det?"undrade jag nyfiket"Vad då?"svarade de i kör"Att man aldrig vill vara någon annanstans,än just här, just nu. Ikväll. Med allt vad det innebär."Det var sista aprilSolen lyste över hela LundVi var mätta och belåtnaLite fnissiga från kvällens vinprovningOch jag var så upptagen med att vara lyckligatt jag hade glömt allt det där som gjorde mig ledsenPlötsligt fanns det en tillvarodär han inte längre fick platsOch även om jag hade gjort plats för honomså hade han inte varit välkommenJag önskar den varadekänslan Jag tror nämligen det var känslanav att inse sitt eget värdeOch en ofantlig befrielseöver att inseatt oavsett vad han lockade medså skulle jag önska av hela mitt hjärtaatt det aldrig blev vi igenJag hade en by runt omkring migEtt systerskap som för alltid skulle vara starkare än tystnadskulturenAlla mina kvinnor glittrade starkare än vad alla världens män någonsin gjort tillsammansSå bär detta med dig,du som läser det härDu som är kvinnatänk om månenskulle be solenatt lysa lite mindreeftersom månen var avundsjukpå hur många som älskade ljuset hon förde med sigSläck aldrig din lågaför att mannen ska få skina starkareBrinn,min solOch låt månen talaom hur du aldrig accepterade honomför den han vareller hur du ville ändra honomutan att månen tog i beaktningatt han aldrig ändrade sig för solenDen dagdå en man ber digälska lite mindreär samma dagsom du säkert vetatt du omedelbart ska lämna Låt dig inte väntaeftersom det endast skulle innebäraatt du stannade hos någonsom aldrig någonsinrespekterade ditt ljus,Din godhetoch din storhetÄlska dig själv nogför att inseatt solen aldrig bad om ursäktför att den sken så oerhört starktDen bara gjorde detSå gå ut,min vänSkin starkare än solen!Han ångrar sig förstnär han blir bländadoch allt han ska sägaska vara"Skin lite mindre,jag stör mig på ditt ljus."Och när de orden kommerse då tillatt skina ännu merLyckan väntadehär runt hörnetDen stod redo för digSå testaDu är värd all den kärleksom du år efter årså självklart givit honomDu var jusolenHan varen man som levde i skugganOavsett vad han fick dig att troDu ärså mycket störreän vad han intalade digSå skindin jävla stjärnaBara skinLyckan väntadeMen du skulle aldrig hitta den i skugganTro mig när jag sägeratt det var din tid nuPatriarkatet faller inom vår livstid