KOM, HÅLL MIG

Spänningshuvudvärken hade nästan slagit ut mig helt, när jag sökte hjälp på vårdcentralen i ren desperation idag. I väntrummet sitter ingen annan än jag.Pillar på några broschyrer och stör mig på väggfärgen.In kommer en yngre AT-läkare, men fortfarande gammal nog för att vara just AT-läkare.Han är vacker, trygg och lugn. Sansad. Gud vad jag önskar att jag kände mig sansad. Det har nog aldrig hänt, när jag tänker efter. "Är det okej om jag rör vid ditt ansikte?"frågar han ödmjukt och respektingivande."Ja, det är det."svarar jag lika frågandes som oförstådd. Sen rör han vid mig,punkterna precis vid ögonbrynet.Trycker lätt och masserar, sådär som du brukade göra.Jag brister ut i gråt.Smärtan dämpades när någon rörde vid mig."Har du någon som kan göra såhär på dig hemma?""Jag tror jag brukade ha."svarar jag och önskar att det var dina händer som rörde mig istället. Ni förstår,det är inte svårt att fly.Eller ge upp.Det krävs så lite.Men att stanna,och kämpa för någonting som man älskar,det är där jobbet börjar.Det är så enkelt att skriva texter om all misär.Så lätt att fly i orden till det destruktiva. Men om jag skulle måla honom i ord,skulle dagbokens sidor ta slut,och hårddisken krascha.Så jävla kär var jag.Kom,håll mig.