MORMOR, ARNOLD, KATTEN OCH JAG

11 maj 2015 Jag bodde på Erikdahlbergs och var som vanligt ovetandes om att jag tydligen hade namnsdag när mormor ringde lika pigg som vanligt för att gratulera.Hon undrade hur det gick med katten och om jag hade ätit något.Alltid samma omtanke, ibland kunde jag störa mig på den,kärleken hon gav mig, den var så självklart att jag tog den föregivet.Den var så självklar att jag ibland inte visste om jag skulle sucka eller skratta,de gånger hon knackade på för andra gången samma vecka,bara för att lämna mat. Och med mat menar jag kåldolmar.Alltid dessa jävla kåldolmar. Till slut fick det inte plats i frysen.Men jag var alltid lika tacksam ändå. Aldrig att jag behövde tvivla på,att hon ville mig väl.Att jag var älskad.11 maj 2016 Jag minns knappt ingentingmer än att ingenting någonsin gjort så ont Jag höll dig i mina armar när du slutade andasEna sekunden var du här, andra var du inte det Och vi sjöng i kyrkan, försäkrade oss om att sången nådde ända upp till himlen så att du kunde höra den Du hade lämnat mig, på ett sätt som jag aldrig trodde jag skulle återhämta mig från.Så ont gjorde det, att mina ben inte bar, att mina lungor inte orkade, att mitt huvud slutade tänka.Det ekade så tyst bland bänkraderna, precis som om döden var mittibland oss.Kanske var den det, hela tiden. Och inte bara på mormors begravning.11 maj 2019Det är min namnsdag. Arnold döps i kyrkan som jag halvt vuxit upp i.Där Thomas lät mig ha mitt första solo på alla julkonserter,där jag pratat om hur det känns att bli vuxen med tonårsgänget,där prästen, som även var min gamla chef, ännu en gång stod vid altaret.Ebba, Alma och jag gråter genom hela dopceremonin. När Tilda sedan satte sig vid pianot och sjöng kunde inte ens dom starkaste hålla emot.Det gick ingen förbi, att det var här livet skedde. Det var här det hände.Kärleken, förväntan, lyckan och hoppet. Jag fanns kvar. Och jag sjöng så högt att jag nog tror att den nådde ända upp till himlen, där du kunde höra den.Mormor min bästis har fött en helt fantastisk pojke.Tänk att vi blev såhär gamla. Tänk att vi överlevde.Det trodde jag aldrig.Så vackert var livet, att det ekade högt bland bänkraderna,precis som att livet hände mittibland oss.Kanske hände det, hela tiden.Vi går till församlingshemmet och äter tårta och dricker kaffe.Så gamla hade vi blivit, och så långt hade vi kommit.Vi skulle aldrig backa, eller på något sätt gå tillbaka.Nej, det fanns bara en enda väg att gå nu.Och den vägen var framåt.