Manifest för hopplösa

Manifest för hopplösa är uppföljaren till Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn. Jag äger den första boken och eftersom jag gillade den lånade jag hem den anra från biblioteket. Läs min lilla recension av den första boken HÄR om ni är intresserade. Böckerna handlar om Emmanuel Kent, hans bästa vän Tore och deras klasskamrater. Och Tores halvbror som kommer på besök och förändrar ordningen. Den första boken handlade om höstterminen i nian och den här handlar om vårterminen. Emanuel går igenom allt det där som man ska gå igenom när man är femton år iklädd en likadan duffel som de åttioåriga tanterna. Dåligt självförtroende, osäkerhet, ångest inför gymnasievalet, olycklig kärlek, avundsjuka i kompisrelationer, att inte förstå sig på det motsatta könet och identitetskris. Och inte minst sagt pinsamheter. Hans motto är "Ligg lågt. Håll käften. Gör det inte värre." Detta är ett motto som han har svårt att leva upp till. För det mesta skrattar man åt Emanuel, men ibland säger han saker som blir så fel att man nästan får ont i magen för hans skull. I panik kan nästan vad som helst flyga ut ur hans mun. Saker som försätter honom i mängder av olika situationer. Den här boken är skitrolig och mycket relatable. Även om jag inte är femton längre har jag ju varit det. Jag minns många av känslorna som Emanuel har och en del hänger fortfarande kvar. Några av er kanske tror att ni är för gamla för att läsa om femtonåriga pojkar, men där har ni fel. Den här boken är att gott skratt för alla som har varit eller kommer bli femton år.