Projekt

Projekt: Inspireras på något sätt av romanen Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Skriv varje dag i typ åtta dagar och för skrivdagbok. Lämna sedan in max tre sidor text. (Detta är ca 2,5 A4 om ni funderar på ifall ni pallar läsa.) Morgonen hon förstår, strilar solstrålarna in mellan gardinerna genom det frosttäckta fönstret i köket. Hon stiger upp tidigare än vanligt för att ta en morgonpromenad, men när hon ser vad termometern visar och att grannhusets tak är vitt av nysnö ångrar hon sig. Philip ligger fortfarande och sover under dunbolstret i sovrummet. Hon funderar på att krypa tillbaka bredvid hans varma kropp, men beslutar sig för att det är bättre att börja dagen och slippa slita sig ur sömnen ännu en gång. När hon förbereder frukosten, kokar te och rostar brödet, nynnar hon till det låga ljudet av stadspuls utanför. Hon fortsätter medan hon skumläser gårdagens tidning. Halvvägs genom tidningen plingar det till i en mobiltelefon som inte är hennes. Ett högt ljud som klingar kvar i trumhinnorna. Kvällen innan hade Philip lämnat sin på diskbänkskanten. Den ligger där som en lysande magnet. Hon vet att hon inte borde, att det är hans och inte hennes, men ändå kan blicken inte låta bli att vandra till den upplysta skärmen: ”Längtar efter dig, sover du hos mig ikväll?/S” Luft. Hon måste ha luft tänker hon och öppnar fönstret för att låta krispig januarikyla fylla lägenheten. Gardinerna fladdrar och kroppen skakar. Huden knottrar sig och det goda humöret flyger ut genom fönstret och störtdyker ner i asfalten. Hon håller fast sig i fönsterkarmen för att inte följa med. Utanför på gatan rör sig män i kostym mot sina kontor och trötta hundägare ser åt ett annat håll medan hunden gör sitt. En ambulans med blåljus kör förbi för att hämta något, något har precis dött. S? Simona, Sylvia, Smilla. Solrosor, sex, symfoni. Allt som är vackert börjar på S. Stillhet, sambadans, silke. Hon måste vara vacker, den andra kvinnan, vackrare än henne själv. Det är klart att hon hade anat det tidigare, men hon hade valt att se förbi alla tecken. De långa mörka hårstråna bland tvätten. Kvällarna mitt i veckan som han inte kom hem från jobbet. Den annorlunda doften av hans hud, kryddnejlika och kanel istället för hans vanliga doft av sandelträ och pomerans. Doften var det mest påträngande, den stack i näsborrarna. Hon hade länge känt att han håller på att bli någon annan, hon ville aldrig tro att han var med någon annan. Hon minns den gången de var på den där festen. Den med så mycket folk att det svämmade över från lägenheten ut till trapphuset och gatan. De tappade bort varandra i cigarettröken nästan direkt när de kommit in genom dörren. När de väl återfann varandra igen i hallen var klockan fem och dags att gå hem. På tunnelbanan höll han hennes hand extra hårt, strök den medhårs med tummen som om hennes hand var en liten kattunge. Hela tiden försäkrade han henne om att han älskar henne oavsett om himlen faller ner eller violiner fäller tårar över blommors död. Hon kunde inte hjälpa att tycka att något kändes fel, men slog bort tanken och tänkte att det bara var alkoholen i hans vener som talade. Kanske var det i själva verket hans samvete som styrde honom medan de gled hemåt i tunnlarna. Kanske var det den kvällen han träffade S. Förbannade jävla fest.Hon minns att hon vaknade en annan natt av att det var kallt i sängen, att han var bortsprungen. Hennes ögonlock var för tunga för att hon skulle kunna ta reda på var han var, för att leta under sängen och sätta upp efterlysningar på lyktstolpar. Huvudet var dimmigt och tungt. Det drog tillbaka henne ner i kudden och in i djupsömn. När solen steg upp och penetrerade persiennerna med sina vassa strålar låg hans bleka rygg där framför hennes ögon igen, som om den alltid legat där. En dröm eller ett toalettbesök hade hon tänkt, nu var hon inte lika säker längre. Hon minns, hon minns, hon minns. Hon minns så jävla mycket som borde fått henne att förstå. Minnena snurrar tills hon blir alldeles yr och jorden snurrar i dubbel hastighet. Den friska luften hjälper inte längre. Händerna fryser nästan fast i fönsterkarmen. Allt var egentligen uppenbart. Hon ville inte se att det fanns någon annan än henne, men visst hade hon sett. Ändå svider det, svider som om någon skär med glasskärvor i hennes pulserande hjärta. Tårarna bränner i ögongloberna men hon ska inte gråta. Våta kinder är obehagliga. Aldrig gråta över någon man. Det hade hon bestämt för länge sedan. Även om det är Philip. Philip med honungsrösten och valpögonen, vars armar hon ramlat in i och lagt hjärtat i handen på. Frosten börjar sprida sig in i rummet och porslinsfigurerna på fönsterbrädan är täckta av ett lager lätta snöflingor. Hon slutar hänga ut genom fönstret som en bilåkande hund och går bort till köksbordet igen. Där står en bukett skära tulpaner som hon måste kasta ut genom fönstret. De var inte från honom. De var från hans dåliga samvete. Hon har aldrig hatat en blombukett lika starkt någon gång förut. När vasen är tömd smäller hon igen fönstret och slår sig ned på den hårda pinnstolen igen. Hon stirrar på tidningen en stund innan hon slänger den hårt i väggen. På bordet ligger även ett tummat exemplar av Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, en gammal favorit. Nu river hon ut blad efter blad som hon låter singla ned på golvet. Det känns skönt att låta saker flyga genom luften. Hon vill att hans hjärta ska flyga genom luften och landa hårt, som det känns som att hennes gjort. Mobiltelefonen ligger på bordet med smset fortfarande målat över skärmen. Hon stryker försiktigt över den med pekfingret innan hon tar den i ett hårt grepp med vänsterhanden. Hon kramar den så hårt att fingrarna värker och skärmen bågnar. Hennes blick är tom, men insidan står i brand. Snart vaknar han, det vet hon. Han kommer tro att allt är som vanligt, men det är det inte. Då kommer början på slutet vara över och det riktiga slutet ta vid.Det prasslar bland lakanen i rummet bredvid. Bara några sekunder på helspänn senare kliver Philip in i köket i bara kalsongerna, fortfarande sovvarm och med frisyren på sned. Han gnuggar sig i ögonen, sträcker på armarna och säger gäspandes: ”Jonas glömde sin mobil här igår, har du sett den?” Hon släpper taget och ser hur skärmens glas krossas när mobilen träffar golvet. Skärvorna faller ut i ett stort splitter över kakelplattorna.