MIN FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE.

Söndag den trettonde november. Kasper är på jobbet och jag myser runt hemma oviss av vad som komma skal. Runt klockan sex börjar jag få sammandragningar. De är inte smärtsamma och känns högt upp i magen, inga förlossningsvärkar med andra ord tänker jag. Börjar känna att de kommer med jämna mellanrum, laddar ned en värk-timer, bara för att, och börjar klocka sammandragningarna. De kommer med ca fyra minuters mellanrum och håller på fram till klockan nio. Skickar en printscreen till Kasper som precis slutat jobba och han skyndar sig hem. Tror verkligen inte att det är på gång, men packar ändå klart bb-väskan, bara för att. Sammandragningarna avtar och vi går och lägger oss runt 23. Klockan tolv vaknar jag av rejäl mensvärk, går och kissar och det kommer lite blod på pappret. Shit, är det nu det händer, tänker jag. Går och lägger mig igen och klockar värkarna i en timme innan jag väcker Kasper. Ringer in till förlossningen och berättar om mina värkar och de uppmanar oss att stanna hemma så länge som möjligt då värkarna är lite korta.  Vi går upp och sätter oss i soffan framför tv:n. Kan inte koncentrera mig, värkarna börjar göra mer och mer ont. Ställer mig upp vid varje värk och Kasper masserar min länd. Värkarna är nu ca 1 minut långa och kommer med 3-4 minuters mellanrum. Ringer förlossningen vid klockan tre igen och än en gång tycker de att vi ska vänta hemma så länge som möjligt. Klockan fyra ringer vi en taxi, ringer förlossningen och säger att vi är påväg. En 10 minuters smärtsam taxiresa senare är vi framme på sjukhuset.  Vi blir tilldelade ett rum, jag blir undersökt vid femtiden och är öppen ca tre cm. Får en panodilmix och något att sova på för att kunna få åtminstonde en timmes sömn innan det sätter igång på riktigt. Det hjälper INTE. Kasper somnar men jag ligger och plågas igenom den närmaste timmen och värkarna blir betydligt starkare. Vid halv sju ringer vi på personalen som kommer in. Öppen åtta centimeter. Nu är det dags. Vi kommer in i förlossningsrummet och barnmorskan frågar om jag kan tänka mig någon form av smärtlindring. "Badkar och epidural" svarar jag snabbt. Hon säger att jag kan få antingen eller. Jag väljer badet. Det var en befrielse att ligga i varmt vatten och jag slumrar till mellan varje värk. Där ligger jag i fyra timmar och Kasper sitter bredvid och håller min hand under hela tiden. Det börjar gå längre tid mellan värkarna och mitt vatten har ännu inte gått. När jag är öppen tio centimeter går jag upp ur badet och går runt. Går på toalatten - Pang! Där gick vattnet. Nu är värkarna så smärtsamma och kommer var 2-3 minut. Jag pressar mig mot väggen med händerna vid varje värk och benen skakar av utmattning. En FRUKTANSVÄRD smärta. Jag tror att jag ska bajsa på mig, spy och ramla ihop på samma gång. Står säkert upp och kämpar i en timme innan jag säger att, nu orkar jag inte mer. Då säger barnmorskan "Då föder vi barn då!". Herregud, tänker jag. Lägger mig i sängen med benen upp och barnmorskan ber mig krysta vid varje värk. Tre kryst vid samma värk. Det är en skönare känsla att krysta än att kämpa mot värkarna. Iallafall i början. Hans huvud sitter lite snett och det tar många, långa värkar att få honom ut. Barnmorskan säger vid flera tillfälle att "nästa värk kommer han", men det gör han inte. Jag ligger och krystar i en timme och det är den värsta smärta jag känt i hela mitt liv. "Nu kan du känna hans huvud" säger barnmorkan. Makalös känsla och det ger mig energi på nytt. Tillslut kommer han , först huvudet och så hela kroppen, rakt upp på mitt bröst. Klockan 13.07, måndagen den 14:e november, tretton timmar efter första värken. Både jag och Kasper gråter och smärtan är som bortblåst. Han är här! Några minuter gammal. Efter förlossningen blir jag sydd medan han ligger på mitt bröst. Obehaglig känsla men ingen större skada är skedd. Timmen efter förlossningen är ganska jobbig och allt jag vill är att komma ut från rummet och bara få vara med min son. Jag säger till Kasper säkert tio gånger: "Jag är så glad att det är över!" Alltså smärtan med att föda barn, ingenting jag kunde förbereda mig på. Det är först efteråt jag inser att jag gjort det hela utan någon som helst smärtlindring. Är stolt över vad min kropp klarat av men nästa gång vill jag ha epidural och lustgas. Vi hade en helt fantastisk barnmorska som berömde mig gång på gång och fanns där som stöd under alla timmar. Jag och Kasper var ett fantastiskt team under hela förlossningen, vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Så tacksam. Vi tittar på vår bebis, gråter lite till och pussas. Äntligen.  Dagarna efter förlossningen bor vi på sjukhusets hotell där vi båda får sova och bo med vår lilla juvel. Fantastisk personal och jag är åter igen så tacksam och glad över den support vi erbjuds. Efter två nätter tar vi vårt pick och pack och åker hem. Så stolt, lycklig och förälskad i den lilla människa som funnits i min mage i nio månader. Nu ligger han brevid mig i soffan och sussar. Otroligt vilken kärlek man kan känna.