JAG VILL INTE VARA VUXEN, låt mig vara barn.

En äldre bild på mig från den tiden jag fick biologiskt läkemedel via dropp 5 timmar på sjukhuset, ca 1 gång i månaden.  Detta med att anses som vuxen när man bara är 18 år tycker jag inte är okej. Jag tycker det är helt okej att kunna anses som myndig men INTE vuxen, särskilt inte på sjukhus. Under gårdagen var jag på mitt sista besök hos min läkare på sjukhusets barnavdelning. Tillsammans med en vuxen reumatolog hade vi ett övergångssamtal eftersom jag måste övergå till vuxenavdelningen. Detta vill inte jag, inte ett dugg. I flera månader har jag varit nervös för denna dagen, hur det ska gå, vem min nya läkare ska bli, planer, mediciner och hela förändringen i sig att byta från barn till vuxenavdelningen. Besöket började med att min barnläkare började fråga hur det är, hur det har varit och så vidare. Vi pratade om hur ont jag har haft under vintern och även min trötthet. Sedan undersökte båda läkarna mina leder för att se så inget var svullet eller ömt och det går alltid till så. Hur som helst såg lederna bra ut förutom att jag fortfarande kan känna av höften när jag böjer på benet. När undersökningen var klar började min nya läkare prata om vad skillnaden är på barn -och vuxenavdelningen och i det tillfället orkade jag inte mer. Såklart började jag tjuta framför alla och kunde inte fokusera eller röra mig. JAG VILL VARA ETT BARN, inte en vuxen människa! Jag känner mig inte som en vuxen människa, inte ett dugg. Jag är bara 18 år. Det värsta med att flytta avdelning från barn till vuxen är att jag har varit omringad av underbara människor i 7år, sedan jag fick min diagnos och de har hjälp mig genom eld och vatten, svett och tårar. Hur ska jag kunna klara mig nu? Att inte ha de snälla människorna som gör allt för en själv med hela sitt hjärta inblandat... Efter en stund samlade jag mig och vi fortsatte prata om hur mina mediciner skulle omdirigeras. Tanken är att jag ska minska kortisonet (på grund av att kroppen måste börja producera eget kortison, annars kan det bli problem i framtiden) och istället öka methotrexate (cellgifterna) några milligram. I nödfall kan jag ta mer smärtstillande. Detta med medicinerna känns helt okej för jag visste redan innan att jag skulle behöva trappa ur kortisonet någon gång och det blir nu istället för sen. Till sist men inte minst ville de ha nya blodprover, vilket jag inte heller var beredd på men det är ingen "big deal" så jag tog dem utan bekymmer eller oro. Efter läkarbesöket och provtagning var jag helt slut och därför fick mormor komma och hämta mig så jag har spenderat hela dagen hos henne i soffan. Jag lugnade ner mig och nu är allt helt okej fastän det inte är okej. Jag tycker detta är jättejobbigt och känner mig gråtfärdig jag bara skriver detta inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig om detta. Det är inte kul att behöva leva med en kronisk sjukdom, läkarbesök, smärta och trötthet hela livet ut men tyvärr verkar det bli så inför framtiden. Det är bara att bita i det sura äpplet och försöka tänka positivt om allt detta, tyvärr kan jag inte göra mer än det. Utan jag kommer bara kämpa på i fortsättningen! Kram 'N