Det finaste men s v å r a s t e.

Du blundar. Men jag ser. Jag ser dig. Allt med dig är ändå så fint, det är nog därför jag fortfarande inte blundar. Det börjar hända något i mig. Jag kan inte sätta ord på det, men det är något fint. Det enda jag vill är att det ska vara från två håll. För hur kan något så fint vara så fruktansvärt jobbigt att prata om. Orden ekade i mitt huvud och inte en enda fråga blev besvarad. Men frågorna finns kvar, kanske får man svar vid ett annat tillfälle. För det är ju det finaste som finns men också det s v å r a s t e.