283

 Solen skiner på min 20-årsdag, försiktigt genom täta moln. Jag var glad, och något var sorgligt i mig i natt. Så jag var vaken i vargtimmen och tittade på Australian Open på tv. Så som min mamma gjort natten innan jag gjorde entré för tjugo år sedan. Ljudet av tennisbollar som dunsar mot gymnastikgolv gjorde mig äckligt påmind om att jag finns. Kött, ben och skinnslamsor som utgör mig. En ambivalent klump på en sammetssoffa. Tonårsexistentialismen, den som fick mig att läsa JD Salinger, Sartre och Kierkegaard, är fortfarande högst påtaglig i mig. Mina tonår är snart inget mer än långa dagboksutläggningar om att vara kär och sluta vara kär. Anekdoter att berätta om och om igen tills de låter som rader ur en Veronica Maggio-text. Crop tops från Monki som fyller garderoben men aldrig kommer bäras igen. Bilder jag knäppt med systemkameran för att alltid minnas den där festen den där resan den där dagen i mars. Tonåren är övermäktiga, bombastiska, gränslösa. Alla känslor ska få plats på en knivsudd men svämmar över. Jag har upplevt allt som genom en skarp färgmättnad. Inget är likgiltigt, allt är livsavgörande. Jag landar till slut i att det skarpa linjerna till slut suddas ut. Nyanserna blir fler och färgtonen mildare. Att jag förblir samma som alltid men lämnar något. En liten brinnande eld eller möjligtvis en ängslig indiepoplugg som gungar till en Amanda Bergman-låt.