Kapitel 14: julgranskulan

Det var julafton hos mina fosterföräldrar. Julafton brukade vara en otroligt känslomässig dag för mig, även som ganska liten. Jag visste att på julen är man med sin familj. Det skulle vara en lycklig stund, en stund av frid, värme, kärlek och överraskande spänning.  Julafton hos mina fosterföräldrar var traditionell. Vi brukade fira på olika ställen varje år. Hemma hos dem, hos deras föräldrar eller andra släktingar. Det fanns julmat i mängder, Kalle Anka spelades prick kl: 15.00 och tomten kom varje år.  Alla var samlade. Hela deras släkt. Och så jag. Jag kände mig alltid lite extra utanför vid högtider hos mina fosterföräldrar. Kanske för att när alla samlades blev det extra tydligt att jag inte var en av dem. Kanske var det också för att jag tänkte på min riktiga familj. Min mamma och min pappa, mina systrar. De var inte med mig. Jag var ensam.  Vid en specifik julaftonskväll satt vi alla samlade inför julklappsutdelningen.  I vuxen ålder spelar julklappar inte så stor roll. Jag älskar däremot att se på när mina barn öppnar sina. Deras ögon som lyser upp när man läser deras namn på paketen och de får gå fram och hämta det. Magisk känsla.  Jag var inget undantag som barn vid jul. Självklart satt man på spänn och hoppades att ens namn skulle bli uppläst. Och visst fick jag några paket. Mina fosterföräldrar hade alltid köpt några klappar till mig. Det var kanske inte alltid att de hade lagt speciellt mycket tanke bakom dem och visst kunde jag som barn bli lite ledsen och besviken. Men det är inte något jag idag minns som ledsamt.  Tillbaka till julklappsutdelningen.  Namn efter namn lästes upp och var och en gick och hämtade sitt paket. Mina fostersyskon (mina fosterföräldrars biologiska barn) gick och hämtade sina paket och när de tog emot dem såg jag en klarröd stor julgranskula hängandes i paketet. Ett av mina fostersyskon läste ”God Jul” på kulan.  Klapparna fortsatte att delas ut och jag liksom alla andra gick för att ta emot paketen tills de var slut. Jag tittade mig omkring, sneglade ner på mina paket och letade efter en klapp med en julgranskula på. Det fanns ingen.  Jag tittade på mina fostersyskon och kunde se att de alla hade fått var sitt paket med en kula på.  Men inte jag.  Tårarna började bränna bakom ögonlocken. Varför hade inte jag fått en julgranskula? Tyckte de inte om mig? Var jag inte en av dem? Än idag tänker jag på den där julgranskulan.  För mig blev det ett extremt tydligt ställningstagande. De var där och jag var här. De var familj och jag var gäst.  Aldrig trodde jag att en så liten betydelselös sak skulle få en sån otrolig innebörd. Julgranskulan kom att följa mig under resten av min barndom. Som en symbol för att jag var på utsidan. Ensam.