Kapitel 17: behandlingshemmet

Jag lämnades med känslan av att ingen ville ha mig och återgick till vardagen hos mina fosterföräldrar där kriget fortsatte i tystnad. Jag minns att jag kände mig otroligt ensam. Jag hade vid det här laget ingen kontakt med min mamma som var i aktivt missbruk. Jag orkade helt enkelt inte. Jag hade svårt att hantera den situationen samtidigt som jag skulle hålla mig flytandes i fosterhemmet.  Det var en plågsam tid.  ______________________________________________ Så vad det dags igen. Ett möte runt middagsbordet med vuxna okända människor som på nytt skulle bestämma mitt öde. Den här gången skulle jag flytta till ett behandlingshem. Ett hem för ungdomar med olika former av problematik. Jag minns hur jag skrek inombords. Mitt inre var ett totalt kaos. Visst kunde jag förstå att jag hade vissa svårigheter med tanke på allt jag gått igenom men jag hade svårt att förstå och acceptera att ett behandlingshem skulle vara lösningen. Allt jag ville vara ju att bli sedd, lyssnad på, omtyckt och respekterad. Jag såg inte hur behandlingshemmet skulle kunna hjälpa mig på något av dessa plan. Men, som så många gånger förr satt jag där, tung, sorgsen och ensam. Och lät det ske.  Behandlingshemmet drevs av en familj vars son jag kände och var vän med. Det var på ett sätt otroligt skönt att ha någon jag kände i den miljön samtidigt som jag skämdes varje gång jag träffade honom. Vad tänkte han egentligen om mig? Jag som hade varit en vän som vilken annan och som hade varit normal var helt plötsligt ett problem. Ett problem man behövde åtgärda. Ville han fortfarande vara min vän? Var jag fortfarande hans vän? Eller var jag nu en intagen ungdom som behövde vård i hans ögon?  Oavsett vad, är jag väldigt glad över att jag hade honom som vän, speciellt där och då. Och tacksam över att han aldrig visade om han tänkte något om mig. Han dömde mig inte.  Väl på behandlingshemmet blev jag tilldelad ett rum, de gick igenom min väska för att se så att jag inte hade något jag kunde skada mig själv eller andra med. Jag fick en rundtur, fick träffa de andra ungdomarna och sedan började anpassningsprocessen. Tiden på behandlingshemmet var en omtumlande tid. Samtalsterapi, vänner och ovänner, sorg, skratt och allt däremellan. Det fanns stunder som var bra. Stunder där jag gick ut till hagen och pysslade med behandlingshemmets hästar. Stunder där jag såg mig omkring mitt i skogen och för en gångs skull kände mig anonym. Det kunde vara en skön känsla, att vara ingen. Att stå där bland tallarna och veta att ingen kunde se mig. Ingen visste vad jag tänkte, kände eller gjorde. Det var förstås ingen sund inställning såhär 18 år senare, men där och då var det så nära frihet jag kom. Behandlingshemmet blev mitt hem i nästan 9 månader. Idag ser jag tillbaka på tiden som ett suddigt suddigt minne. Vissa människor har etsat sig fast hos mig och jag tänker tillbaka på dem med värme. Min kontaktperson var ett otroligt stöd. Hon fick mig att känna mig mindre ensam. Mindre skadad. Hon lyssnade, tog till sig och förstod. Jag tänker på henne ofta och är tacksam över att hon valde att vara min närmsta person i en svår tid. Jag vet inte om jag blev hjälpt eller mådde bättre efter min tid på hemmet men jag fick åtminstone lite andrum. Lite tystnad. Och när inget annat finns, är tystnad ganska skönt.  Tiden var inne, dags att flytta igen.Jag packade mina väskor, städade ur mitt rum och beredde mig på att flytta hem till fosterfamiljen igen. Det fanns ingen längtan, inget hopp. Bara hopplöshet, oro och ensamhet. Jag skulle flytta hem till personerna som kämpat så hårt för att bli av med mig.  Orken i kroppen var slut. Jag hade ingen talan. Min liv spelade inte någon roll.   Jag blundade, slöt mig och andades. Det är utom min kontroll.