50 år senare

Ja nu har det gått 50 år sedan jag först satte min fot i detta hus, i min lilla by utanför Málaga. Jag har i och för sig varit i Málaga-trakten ännu tidigare men inte just på den här platsen där mormor sådde ett första frö till det som har kommit att bli mitt paradis på jorden. Min underbara lilla mormor, en kvinna långt före sin tid, som älskade att resa, utforska, lära sig och bli ett med de platser hon såg. Så hittade hon den här pärlan, ett litet vitt radhus, "out in the middle of nowhere" i en liten liten by, eller nja, en husgruppering, bland en massa spanjorer där jag stolt står idag och är så tacksam för hur det berikat mitt liv på oändligt många plan. Jag tyckte helt enkelt att det var dags att fira! Sagt och gjort tog jag mod till mig och bjöd in (via Whatsapp så klart ;) vänner som jag har mycket kontakt med och andra som jag inte träffar så ofta men som jag tyckte hörde till "järngänget" från förr. Egentligen, när jag var12-18 år var vi minst upp till 50 pers som träffades varje kväll men det blev lite för många att knö in i min lilla stuga. Jag säger att jag "tog mod till mig" för det kändes lite läskigt. Vad skulle folk tycka och hur skulle de reagera? Skulle det bli konstigt att bunta ihop flera som inte setts på många många år? Hela grejen kändes lite ospansk, lite vågat och otippat på något sätt. Även bemötandet från de inbjudna var lite osäkert "Eh jaha.. ok, då kommer jag (eller då kommer jag kanske)". Inte "Å vad kul. Tack snälla för inbjudan" som jag förmodligen blivit bemött med om jag gjort detsamma hemma i Sverige.  Jag vågade knappt tänka på hur upplägget skulle se ut. Kunde inte se det framför mig alls, men dagen D närmade sig och efter moget övervägande kom jag fram till att jag INTE skulle lägga ner min själ på matlagning. Jag tänkte på en tidigare erfarenhet, som var för ca 45 år sedan och vilket jag skrev i bloggen "Mera mat del 2"... Jag citerar:  Vad får man på fest då? Jaaa, ska vi dra det igen? Rysk sallad, spansk potatisomelett, kallskuret som ovan och manchego-ost. Ev en mixed sallad (inklusive tonfisk) som jag skrev om i förra bloggen. Massor av chips, oliver OCH inte minst trekants-mackor gjorda på en trist variant av vitt, svampigt, helt osmakligt bröd. Helst med kanterna bortskurna så det blir ännu lättare att svälja. Emellan brödskivorna ligger EN skiva ost, eller (obs inte och) EN skiva skinka eller grönsaker i majonnäs. Med lite tur får man även minibaguetter med samma fyllningar. Till dessert brukar man väldigt ofta gå till ett konditori och inhandla en jättebricka med små supergulliga mini-bakelser. Om jag säger att de som blir över står framme i rumstemperatur och konsumeras friskt 2-3 dagar senare så kanske ni får en bild av vad som ingår i dessa bakelser. Men de funkar - sött, torrt, gott...eventuellt och väldigt väldigt tjusiga! När jag var tonåring och som mest festbenägen minns jag att snacket som gick innan en tillställning kunde vara ungefär "Undrar hur Pepes mammas omelett är" eller "Har du provat Marias mammas ryska sallad, hur är den?" (för det var ju som sagt alltid  mammorna som lagade maten). M a o visste man helt säkert vad man skulle få för mat på varje partaj. Jag skämtar inte. En dag när det var dags för mig att ordna en fest bestämde jag mig för att chocka festdeltagarna med något helt nytt. Jag lagade svenska köttbullar halva dagen och ställde stolt fram dessa på buffébordet. Ingen rörde dem, utom min amerikanske kusin. Några frågade dock vad det var för något konstigt som stod på bordet. När jag sa att det var köttbullar svarade de, "Men dem ska man ju ha i sås!"  Ja just det, för det finns en spansk rätt som heter "albóndigas en salsa" = köttbullar i sås. Såsen missade jag helt så vi fick äta såsfria köttbullar själva i flera dagar.   Så nej, Köttbullar gick fetbort. Orkar inte göra sås och skulle dessutom göra fel... men tanken gnagde i mig ändå. Skulle jag våga utmana NU?? 45 år senare? Lite har ju ändå hänt på matfronten? Japp, jag tog mod till mig och gjorde marinerad fläskfilé i ugn och tänkte servera den kall. Jag köpte 4 fläskfiléer och var rädd att det inte skulle räcka... Sedan gjorde jag som alla andra eller nja, jag beställde 4 potatisomeletter, jag gjorde dem inte själv. Jag köpte även färdiga pajer (med tonfisk så klart) som serveras friskt på fester nuförtiden. Och massor med chips, oliver ostar och korvar. Men Rysk sallad, nej där gick gränsen. Däremot blev ytterligare en nymodighet - en JÄTTESALLAD med allt möjligt smarrigt (dock inte tonfisk), inklusive vattenmelon och toppad med granatäpple. Tjohej. På bageriet beställde jag 2 tårtor med inskriptionen "50 år". (De kostade 40 euro förresten, för båda två. Det får man väl knappt en halv tårta för hemma.) Nu var vi redo. De första gästerna anlände prick 21.00. (Samma person som var den enda jag kände som höll tiden även när vi var tonåringar). Sen ramlade resten in, de sista 22.15. Oj vad kul det blev. Vilken energi och alla var jätteglada, entusiastiska, och engagerade. Till min förvåning hade alla fina presenter med sig, de flesta fina röda viner (som för övrigt inte fanns kvar när festen var slut), men även andra fantastiska gåvor.  Vi åt, dansade och skrattade och det var verkligen toppstämning på alla sätt. Lite senare fördelade kvinnorna i församlingen tårtbitar enligt alla konstens regler och de killar som var dj:s förr i tiden iträdde ånyo denna kostym utan några som helst problem. Dock med Spotify i stället för EP-skivor. Kl 01.30 hände det som jag aldrig trodde skulle inträffa en lördag i augusti. Grannen kom och bad oss skruva ner musiken (som i och för sig var på högsta volym och våra hus har typ pappersväggar). WHAT? Jag var i chocktillstånd. En spanjor som klagar på LJUD???? Jaha så då gjorde vi det, sänkte volymen alltså. På musiken. Inte på talvolymen, Det är omöjligt för en spanjor att inte uttrycka sig HÖGT så att alla som bör höra kan höra... Kl 2.45 gick de sista hem så vi klarade oss ändå en bra stund till. Dagen efter fick jag ett meddelande och ett samtal där gästerna var överväldigade och tackade för en fantastisk fest. Båda sa att det här borde vi göra oftare, samlas igen och ha kul. Vi får väl se om det händer. Av någon anledningen känner jag mig lite tveksam... För övrigt bör jag nämna att det inte är kutym att tacka för senast här. Jag har nog aldrig varit med om det så festen måste ha varit något i hästväg. Blev i alla fall jätteglad så klart. Vilken tur att jag vågade :)  Lite senare på eftermiddagen träffade jag några andra som var på festen. De undrade var jag hade köpt omeletten. Den var ju verkligen god... Hahaha. Ja precis. Som väntat blev mer än hälften av salladen över. Vattenmelon i sallad? Men hallå? Det är ju en efterrätt?!? Självklart fann vi även 2 överblivna fläskfiléer (hälften alltså). Några av gästerna undrade vad det var och i bästa fall tog de en liten liten bit... men skumt var det. Vi 5 svenskar som var närvarande på festen åt mest fläskfilé (min son var här med två kompisar och de fick tillstånd att förbarma sig över köttbitarna vilket de verkligen gjorde. Tack för det!). Resten var i princip rensat. Så i genomsnitt gick det riktigt bra även på matfronten.  Men nu vet jag bättre - till 100 års jubileet :). Håll på traditionen!