Nina i trafiken

Idag har jag varit ute i trafiken igen och kört bil. Oj oj. Det märks att det snart är sommarmånad augusti här. Nu får man verkligen hålla tungan rätt i mun. Det måste man alltid men ikväll kändes det extra "körigt" ;). Framför allt gäller det att vara beredd på att vad som helst kan hända när som helst och hur som helst. När jag gick i bilskola, ja vid antiken någon gång, fick jag lära mig att när man har kört om en bil och ska tillbaka in i högerfilen så kör man tillbaka när man ser bilen man kört om i backspegeln. Spanjorerna har inte gått i samma körskola utan snarare i en som förespråkar "kör f h..vte...in så fort du är förbi. Skär in och markera din plats asap annars tar nån annan platsen". Det känns som att "döda vinkeln" får en ny innebörd, en ny dimension på något sätt. Den gäller hela tiden. Det jag ständigt förbluffas över är hur MC-förarna oavbrutet leker kurragömma med Sankte Per. Helt galet hur de tränger sig in mellan två bilar på en redan smal väg för att de ska komma först vid nästa trafikljus. Om något skulle hända och jag skulle rucka liite på ratten åt vänster skulle jag klippa dem direkt... På högersidan har man dessutom "Tour de France-gänget". På riktigt fast kanske mer Tour de España, jag menar alltså i full mundering från topp till tå och med svindyra värstingcyklar. Och de kör ju som bekant ganska fort. Kör man i 40-50 har man alltså cykelkompisar på högerflyen hela tiden. Lyckas man köra om kommer de tillbaka vid nästa rödljus och så nya MC-ar till vänster och hoppsan där var det en badfamilj som skulle över vägen. Ja det är verkligen trångt om saligheten.  Och trots detta har det verkligen blivit lugnare i trafiken på senare år. Bl a har det kommit en himla massa förbud i trafiken. De är nog "värre" än oss nu. Självklart mobilförbud (hurra!), man får inte äta, dricka(?), tuta mellan 23.00 - 06.00(?!) och inte längre vifta med armarna utanför fönstren när man kör. Det sistnämnda är faktiskt lite synd kan jag tycka för det var verkligen en del av charmen med att köra bil här. Farligare absolut, men mer äventyrligt och spännande. Så fort det var lite stökigt och man ville svänga, eller hade tagit fel fil eller så, hivade man ut en arm och vinkade och så släppte de faktiskt fram en. Hade man någon i passagerarsätet fick de också lite sysselsättning eftersom de också kunde kasta ut armar och ben på högerkanten. Då blev det ännu mer effektivt. Till gestikulerandet hörde också diverse exklamationer, av mer eller mindre, oftast mindre, fördelaktig natur om sina medtrafikanter. Oj vad man lärde sig att svära som bilförare. De var som en fars. Ilskan eskalerade på något sätt men man skrattade samtidigt. Summa summarum funkade det här "roliga" kitet mycket bättre än blinkers. Om man dessutom, som jag då, kvinna, hamnade i trafikstockning kunde man alltid, som sista utväg för mig i alla fall, använda kvinnotricket. Blinka med ögonen och flirta med honom mittemot. Blonda, blåögda jag hade ju världens "wild card". Ni fattar. Sesam öppnade sig precis när jag ville (och nu ska vi inte göra för många tolkningar av det ;)!   Nuförtiden använder så klart alla säkerhetsbälten precis som i Sverige och sakta men säkert har motorcyklisternas hjälmar också hittat sin rätta plats, de hängde nämligen mest på armbågen tidigare. Och på tal om hjälmar måste jag berätta om när jag frågar mina kompisar vad de minns om mig när jag var liten. De flesta svarar "Din gula hemska hjälm och din gröna moppe". Eller som min vän uttryckte det häromdagen (och det säger han i och för sig varje år); "Det var du och Guardia Civil som hade hjälm" (men jag måste få tillägga OCH "Tour de France-grabbarna" jag nämnde ovan). Ja, jag fick moppe när jag var typ 13-14 och här är dessutom moppeåldern 16 år. Usch vilka oansvariga föräldrar kan man tycka, men alla hade moppar och vi körde bara på små bakvägar och i det enda asfalterade villaområdet som fanns ungefär 1,5 km bort. Inget försvar, men så var det, och jag var precis som alla andra... utom hjälmen då förstås OCH jag hade en KILLMOPPE! En Grön Derbi KILLMOPPE - med växlar! Fattar ni vilken skandal? Min pappa vägrade köpa en "Vespino" som den hette, en väldigt mesig Vespa-variant. Alla tjejer hade en sådan (röd så klart) och de var så klena att de knappt kom upp ur minsta lilla gupp. M a o hängde jag killarna i hasorna och så fick vi vänta in alla andra Vespino-tjejer, suck ;) Och beträffande hjälmen förresten, i alla fall i början av min moppe-era, bromsade mina kompisar in när vi precis kört runt huset där jag bodde och sa till mig att "Nu kan du ta av dig hjälmen, din pappa ser inte dig här". Men jag var ganska smart redan då måste jag säga för jag svarade. "Men det är mitt huvud, inte min pappas". De skakade på sina oskyddade huvuden men till slut vande de sig och fick stå ut med min gula hjälm. Och den satte uppenbarligen sina spår och det är ju spännande att jag kan få bjuda byn på en händelse att minnas.  Åkte jag aldrig fast då? Jo faktiskt, en gång. Dessutom skjutsade jag någon (för det gjorde ju alla också hela tiden). Så tänk er scenariot: minderårig, skjutsar OCH jag hade ingen dokumentation med mig (att moppen var min och försäkrad) men dock MED HJÄLM och just mig stoppar polisen. Livrädd och med bankande hjärta förklarade jag att jag hade alla papper hemma men inte bodde långt bort. Jag frågade om jag fick åka och hämta dem och hör och häpna säger polisen Ok på ett villkor att han följer efter mig när vi åker hem. Jag glider alltså sakta ner för gatan där jag bodde med en polis i hasorna. Jag möter en granntant och signalerar diskret åt henne att nu är det fara å färde... Parkerar moppen och springer vettskrämd in till mamma och pappa. Vi letar fram alla dokument och min stora, långa pappa (han var nog längst i hela Málaga på den tiden) och jag började sedan gå ut genom trädgården mot polisen. Då hör jag en massa livliga röster. När vi kommer ut på gatan har tre tanter samlats runt polisen och en fjärde är på väg från höger. De är jättetrevliga och snälla och i mun på varandra berättar de om den fantastiskt ansvarstagande, svenska familjen som bor här och att jag är jätteväluppfostrad och att det måste ha blivit något beklagligt misstag och en av tanterna kände visst någon som jobbade inom polisen och detta skulle aldrig någonsin upprepas för det skulle de minsann se till och... Pappa och jag bara stod och stirrade men räckte fram papiren som polisen snabbt ögnade igenom för nu var nästa grannfru på väg att ansluta i gruppen. Herr polis ser alltmer osäker ut och det tar inte lång tid förrän han tackar för sig och försvinner iväg på sin moped (han hade INTE hjälm). Vi fattade ingenting, utom att vi insåg att tanterna, våra underbara grannar, precis hade räddat mig. De skrattade alla hjärtligt och sa som de alltid sa "Cualquier cosa, estamos aqui" - "Vad som än händer är vi här och hjälper till". Ja man måste ju bara älska dem!