1973

Så har jag till slut sett SVT:s dokumentärprogram Året var 1973 på SVT Play. Det här är väl om jag minns rätt en serie som började det år Sveriges Radio eller snarare Sveriges Radios första TV-sändningar fyllde 50 år och då ville man blicka tillbaka 50 år i tiden till vad som hände i Sverige och världen då. När det nu för snart ett år sedan blev 2023 hade man därför, följaktligen, kommit fram till 1973. Jag har väl sett även tidigare års Året var…, men född 1965 som jag är har det förstås känts mer intressant efter hand som det liksom kommit fram till år och en tid som man på något sätt själv kan relatera till. Nu var det alltså 1973 och genom att se på de dokumentära filmbilderna från då kastas man tillbaka till den tiden. Det var fluorsköljning i skolan och det var kläder på barn som man kände igen sig i. Det blir nästan lite overkligt för man tycker att det här är modern tid eftersom man levde då, men ändå var det som en helt annan värld. På gott och ont kanske. Det är murriga filmbilder, en del svartvitt och en del tämligen gräsliga kläder. 70-talet känns som att det helt saknade stil och sans. Samma känsla var det när jag tidigare i år såg serien Händelser vid vatten. I den skickades man mellan ett par olika tider, varav den ena var 1973. Där var det ju återskapat hur det var och inte dokumentärt, men förmodligen var det fångat hyfsat tidstypiskt. Jag slogs av hur alla rökte överallt och hur simpelt det såg ut i en del hem som visades. Det är kanske att ta i, men känslan var lite av misär. Jag läste Kerstin Ekmans bok Händelser vid vatten för ganska många år sedan, men det blir ju en annan sak när man får se en filmatisering så här. Och både i fallet Året var 1973 och Händelser vid vatten är det svårt att förstå att man var med i den tid som nu känns så totalt omodern. Men det var man ju. Jag minns från skolan hur vår lärare i vad som då var andra klass, Kerstin Björklund, hade med sig en radio in i klassrummet. Det var ett ovanligt grepp och som jag minns det var anledningen att kungen, Gustav VI Adolf, låg för döden. Det var i augusti 1973, kort efter att skolan börjat igen efter det första sommarlovet, och ”på köpet” fick vi via den där radion också höra om Norrmalmstorgsdramat. Det pågick ju också då. Det var på den tiden det fortfarande fanns pengar på bankkontoren och det möjligen kunde ”löna” sig att göra bankrån. Det gjorde det väl inte för vare sig Janne Olsson eller Clark Olofsson, bovarna i just detta drama, men det här gisslandramat mitt i centrala Stockholm har ju onekligen gått till historien. I Året var 1973 var det bland mycket annat också om det som kom att kallas lotteririksdagen eftersom de två blocken hade 175 mandat vardera och viktiga beslut ibland fick avgöras med lottens hjälp. Det har jag minne av, men som 8-åring hade man kanske inte jättebra koll på det där med politik och annat. Det jag dock minns och kopplar till 1973 är att jag tror att det var då jag på allvar började få eget intresse för musik. Jag var mycket inne hemma som barn och radion stod som jag minns det alltid på i köket så det var mycket musik hela tiden när man läste serietidningar eller ritade, byggde Lego eller vad det var man gjorde som barn, men jag tror att det kanske var just i taget 1973 jag på allvar började hitta sådant som jag själv tyckte var bra. Jag satt som klistrad och lyssnade på Tio i topp med Kaj Kindvall och där fick jag min beskärda del av bra låtar. I am an astronaut med Ricky Wilde var nog en av de absolut första singlarna jag köpte och Ring ring med de som ännu inte kommit att kallas ABBA var en annan. Jag gillade verkligen Power to all our friends med Cliff Richard, från den internationella Melodifestivalen (som kanske redan då hette Eurovision Song Contest, men det sade man väl inte). Och så var det Mama Loo och Carnival med Les Humphries Singers, Over and over med The James Boys och inte minst Clap your hands and stamp your feet och Waikiki man med Bonnie St. Claire and Unit Gloria. Och Honolulu med Harpo, Dancin’ (on a Saturday night) med Barry Blue, The free electric band med Albert Hammond, I fought the law med Wild Angels, Cigarettes, women and wine med Chicory Tip, 48 crash med Suzi Quatro, Goin’ home med The Osmonds, I’m the leader of the gang (I am) och I love you love me love med Gary Glitter, Ballroom blitz med Sweet, Skydiver med Daniel Boone, (Jenny Jenny) dreams are ten a penny med Kincade, Do you want to dance med Svenne & Lotta. Och så vidare. Jag kopplar detta 1973 väldigt mycket till musik och flera av de här låtarna ovan köpte jag på singel (eller kanske fick i julklapp eller så om jag lyckats instruera rätt). Albumet med Bonnie St. Claire and Unit Gloria spelade jag oerhört mycket liksom en del av singlarna och det var väl så högt det gick på min röda resegrammofon. Och så kunde man läsa lite smått om artisterna och inte minst få posters till väggarna på det egna rummet om man köpte Tiffany. Och så var det ju TV man tittade på också förstås. Alias Smith & Jones, Fleksnes fataliteter, Jubel i busken, N.P. Möller, Den vita stenen, Fem myror är fler än fyra elefanter, Hem till byn… Med bara två kanaler var förstås utbudet inte så stort, men man såg det som fanns och mycket av det tyckte man var bra. Mycket var förstås enklare på den tiden, innan all utveckling med allt åt alla möjliga håll. Var det bättre förr, bättre då 1973 än nu? Nja, det vet jag inte. Det ska väl vara musiken då. Och kanske TV-programmen. En del i alla fall. Nog nostalgitrippat för nu.