200 years

NATO, NATO, NATO… nu har det varit oerhört mycket av detta tjat om svenskt medlemskap (eller inte) ett bra tag, allt i högsta grad intensifierat av att Vladimir Putin bestämde sig för att invadera Ukraina för lite drygt två år sedan. Det hela ledde till ett lappkast hos dåvarande sosseregering och efter omröstning i riksdagen med förkrossande majoritet för medlemskap i NATO ansökte vi om det innan någon ens hunnit tänka efter. Efter det har det varit en lång och krånglig väg till medlemskap. Turkiets president Erdoğan och Ungerns premiärminister Orbán har av olika anledningar satt käppar i hjulet för det svenska inträdet. Att en docka föreställande Erdoğan hängdes upp och ner offentligt och att svenska myndigheter tycks ha en osannolik förkärlek för att tillåta koranbränningar har inte gjort saken bättre när det kommer till Turkiets/Erdoğans ställningstagande. Det kan ses som begripligt. Det har varit svårt att hänga med i alla turer, men JAS-plan och en del annat har spelat viss roll. Dagens Industris förstasida med ett överkorsat NEJSÄGARE + ett JASÄGARE och med bild på Orbán säger väl på ett fyndigt sätt en del om det politiska spelet innan allt det här stod klart. När de sista bastionerna fallit kunde det till slut bli undertecknat och klart i torsdags, för oss smålänningar fössta tossdan i mass, och runt kvart över 12 idag hissades den svenska flaggan bland övriga NATO-länders flaggor utanför NATO-högkvarteret i Bryssel. Det skedde i, som det verkade, hällande regn och till tonerna av Du gamla, du fria. Den där gamla dängan känns för övrigt mer och mer otidsenlig. Med det här inträdet i NATO och tidigare i EU är vi väl knappast ett fritt land längre. Skyddade av paraplyer hållna av assistenter som blev betydligt mer blöta var NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg, Sveriges statsminister Ulf Kristersson och kronprinsessan Victoria på plats där i det belgiska regnet. Stoltenberg var nöjd över att även Sverige till slut kommit med i NATO-klubben, Kristersson var stolt som en nybliven pappa och kronprinsessan Victoria… ja, vad hon tyckte vet kanske bara hon själv. Vad undertecknad tycker är det ingen som bryr sig om, men jag förhåller mig tills vidare avvaktande. Det känns onekligen ändå lite konstigt att vad som brukar benämnas som 200 år av alliansfrihet nu plötsligt gavs upp och förpassades till att vara historia. Jag säger inte att det är fel, men nog känns det märkligt och anmärkningsvärt och jag känner att jag därför tänker förhålla mig avvaktande. Jag har inga egna barn att värna om, men nog känns det besynnerligt att nu andras barn kan tvingas kasta sig ut i strider för att försvara annat NATO-land om kriget skulle komma eller om NATO tycker att de ska blanda sig i konflikt någonstans. Att krig är fruktansvärt kan man med egna ögon se om man följer nyhetsrapporteringen från hur det ser ut i Ukraina och i Gaza, det närmaste i tid som man kan relatera till. Samtidigt som NATO sägs vara till för att upprätthålla fred och vara en garant för sådan går det inte att bortse från att vi i Sverige efter detta medlemskap står närmare att vara delaktiga i ett krig än vi gjort på sisådär 200 år. När USA:s president Biden vid sitt State of the union-tal häromdagen välkomnade Sverige till NATO och sade ”and they know how to fight” om oss vet jag inte riktigt hur han tänkte. Sverige har sedan fälttåget mot Norge 1814 istället för att utkämpa sina strider på slagfältet enbart gjort det på hockeyarenor, fotbollsplaner etc. Om det varit som vid brännboll i skolan back in the day hade Sverige som land nog blivit valt sist av länder avseende krigsvana/krigsduglighet. Faktum kvarstår. Nu har vi kommit med i NATO som det 32:a medlemslandet och den svenska militära alliansfriheten är ett minne blott. Två år tog processen att komma med – av diverse anledningar – men nu är vi där. Det är väl bara att hoppas att NATO är den garant för fred som påstås och att vi inte istället snarare utsätter oss för att bli en attraktiv måltavla för – får man förmoda – rysk provokation. Tills vidare tänker jag dock förhålla mig avvaktande till detta medlemskap. P.S. Det var det här med NATO och att det i svensk text skrivs som Nato. Mig stör det. NATO är en förkortning av North Atlantic Treaty Organization och därför menar jag att det ska skrivas NATO och inte Nato. Jag gillar att det på franska blir OTAN, Organisation du Traité de l’Atantique Nord. Det blir liksom inte samma sak med Nato/Otan jämfört med NATO/OTAN. På samma sätt stör det mig när IKEA alltmer ofta skrivs som Ikea. IKEA står för Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd och jag menar att det därför inte ska skrivas som Ikea som vilket Kasper eller Jesper eller Jonatan som helst. Samma med SAAB. Alla mina första bilar var SAAB och min pappa hade alltid SAAB. Inte Saab. SAAB = Svenska Aeroplan AB, SAAB alltså och inte Saab. Volvo är en annan sak – det betyder ”jag rullar” och är den bil jag nu har – men SAAB är en förkortning, alltså SAAB. Så tycker i alla fall jag. Och härmed ansöker jag om medlemskap i Griniga gamla gubbar (GGG?).