A forest

Kauriträd finns bara på norra delen av Nordön, Nya Zeeland, och de kan bli mycket gamla. Och stora. Det största kauriträdet som funnits brann upp i slutet av 1800-talet, men det var enligt uppgift 8,54 meter i diameter och 26,83 meter i omkrets. För att gå på det som finns att läsa på Wikipedia är antagligen många av de träd som nu finns äldre än 1000 år, ”men det finns inga avgörande bevis för att träden inte är äldre än 2000 år”. Gamla kan de bli hur som helst. Och alltså stora. I blogginlägget Solen i ögonen finns en bild där jag står intill ett kauriträd på Coromandelhalvön som kallas Square Kauri Tree – det var det jag sannolikt besökte även för 29 år sedan – och nu ville jag besöka en av kauriskogarna i Northland och jag körde därför till Puketi. Det finns en oerhörd mängd vandringsleder på Nya Zeeland och sedan jag parkerat bilen och nappat åt mig ett dåligt kopierat informationsblad med karta gick jag in i skogen och konstaterade att det fanns ett par längre vandringar att göra om man hade tid och lust. Jag hade ingetdera och valde att gå på den pil som visade att det skulle finnas en lagom lång runda som skulle ta en timme totalt att gå. Det var tillräckligt. Någon måtta på motionen får det finnas! Det såg enkelt ut att gå, men snart var jag framme vid ett par ställen där vägen man gick på delade sig och eftersom det inte fanns några pilar gjorde det mig förbryllad. Jag kände att jag likt Hans och Greta borde ha haft något med mig och lagt ut bakom mig efter hand om jag skulle behöva leta mig tillbaka (det var väl Hans och Greta som gjorde så?) för jag var rädd för att jag någonstans skulle gå fel och komma ut på någon led som istället tog mig ut på en 15-timmarstur istället för en timme. Jag hoppades på det bästa och att den ändå välordnade leden på något sätt skulle ta mig tillbaka till där jag ställt bilen. Olsson vilse i storskogen annars liksom. Det är inte lika lätt att orientera sig där det bara är träd överallt och stigen eller vägen vrider sig åt alla håll som det är i en stad med gatunamn och folk att fråga om inte ens Google Maps hittar rätt. Häftigt var det i alla fall och jag höll mig konsekvent till den del av vandringsvägen som gick till vänster. Det kändes som att det nog var så man skulle gå. Det var tyst i skogen förutom någon fågel som hade mycket vackert läte. Jag såg en fågel i ett träd, men vet inte om det var den arten som lät. I övrigt var det i princip tyst. Ibland kan det vara intensivt ljud av något som jag inte vet vad det är – cikador eller något annat kanske – men här var det stilla. Och vackert om man gillar skogar. Och det gör väl de flesta. Man brukar ju säga ”mörka Småland” och då referera till skogarna där, men skogarna i Småland är då inte alls lika mörka som den här. Det var mulet där ovanför den täta vegetationen och det bidrog väl en del, men jag misstänker att även om det varit solsken hade det varit tämligen svagt ljus i skogen. Lövverken gör sitt till för att hålla ljuset ute. En del träd var markerade med små skyltar där det stod vad det var för en sorts träd och det fanns förstås många olika sorter, inte bara kauri. Men de kom de också och de som är lite större är majestätiska att se. De står mycket raka och ståtliga och har alltså gjort det länge. De faller inte som en fura som man brukar säga. Det var väl lite regnskog över det hela och det var fuktigt och varmt att gå. Jag ångrade att jag inte tagit med något att dricka, men hoppades att jag inte skulle gå vilse. Då hade det ju faktiskt kunnat bli besvärligt utan vätska. En timme skulle jag väl ändå klara trots att jag blev varm och svettig. Det började efter ett tag gå uppåt på den väg jag gick och det var ett gott tecken eftersom jag gått neråt tidigare. Det var åtminstone i rätt höjdriktning om man säger så. Jag stävade på och njöt av de vackra omgivningarna, men lite oroligt var det ändå eftersom det inte fanns några pilar eller färgmarkering eller annat att gå efter så det var skönt när jag till slut kom fram till två träskyltar där det visade ”nature trail” åt ena hållet och ”headquarters” åt det andra. Jag förutsatte då att det förstnämnda var där jag gått neråt tidigare och att headquarters var där jag parkerat bilen. Först en bit längre upp var jag mer säker på att jag var rätt för då tyckte jag mig känna igen en passage där det svängde väldigt åt olika håll. Och jodå, jag var rätt. Det gick alltså inte åt skogen. Så att säga.