Fårö

Ulf Lundell på Fårö och förväntningarna var höga. När det senast begav sig med turné för Lundell var spelningen just där i ladan vid Stora Gåsemora den som åtminstone jag betraktade som den sommarens bästa. Det blir lite speciellt där. Omgivningarna är så vackra att man smälter och det att spelningen är inomhus gör att den sticker ut i mängden. Så jodå, förutsättningarna är formidabla där. Att sedan Gotland och Fårö badade i sol från blå himmel gjorde inte saken sämre.  Men sedan är det då det där med världsläget. Kanske var det det som gjorde att Lundell kändes sammanbiten den här kvällen. Det är ofta lite av den varan i början av konserter och Lundell har själv beskrivit det som att det är ett jobb som ska göras - något i den vägen - och sedan, senare i spelningen, kan partyt börja. Ja, ungefär så. Den här fina kvällen vid Stora Gåsemora var det dock som att det var lite mer sammanbitet än vanligt. Och möjligen var det då världsläget som tyngde. Några låtar in i spelningen ondgjorde sig Lundell på nytt över Vladimir Putin och han sade att Putin orsakat en "världsdepression av sällan skådat slag". "Jag kom inte hit för att göra er nedslagna, men jag är ganska nedslagen av det som händer i världen idag. Det är helt enkelt fucked up." Det är väl bara att hålla med. Coronapandemin gjorde tillvaron lite tråkigare under lång tid och just som man började tänka att man möjligen kunde se slutet på den fick då Putin för sig att invadera Ukraina och göra livet till ett elände för många där med många civila offer, både i människoliv och materiella. Och indirekt skapades då också oro i världen i övrigt och därmed stigande priser på mat, bränsle, el m.m. Det finns andra faktorer också, men nog har Putins agerande ställt till med mycket och för många. Världsdepression, sade Lundell. Ja, kanske.  Vad var då boten mot denna nedstämdhet? Jo, nostalgi. Det är det lundellska receptet och den nostalgi som då bjuds är att hela det i år 40 år gamla albumet Kär och galen framförs rakt igenom. Och jo, visst är det nostalgi med det för många av oss som tillryggalagt några år. För min del är det ungdomsåren där, de bästa, på 80-talet. Jag var 17 när Kär och galen släpptes och när jag för blott andra gången såg honom live i Halmstad sommaren innan det, 1982. Från Längre inåt landet 1980 var jag helt såld på Lundell och när han då kom med en platta som Kär och galen blev det inte mindre. Jag minns hur vi kanske var tio från min gymnasieklass i Växjö som såg Lundell i Teleborgshallen i samma stad den hösten sedan albumet släppts och jag kan bara tala för mig själv, men åtminstone jag var just "lycklig, lycklig" där när låten med den titeln kom. Och Kär och galen blev en låt jag starkt kopplar till de där åren efter det, mitten av 80-talet. Så visst är det nostalgi och visst funkar receptet. För en stund kan man släppa el-, mat- och bränslepriser, inflationsoro, ryssoro, börsoro, covidoro eller vad det nu kan vara som bekymrar en. Det har blivit många år med Lundell sedan 1982 och liksom han har blivit 40 år äldre har vi andra blivit det, det ligger i sakens natur. Det blev för mig en hel del år med konserter allra längst fram - man ville väl vara en av de där "pojkarna längst fram" som Lundell sjöng om - och även om jag numera oftast står lite längre bak, ut mot kanterna och cirkulerar en del känns det lite tråkigt att Lundell denna kväll ondgör sig över det främre ledet. Han läser inte recensioner, sade han, men det hade ändå inte undgått honom att det i en sådan stått att de fem första låtarna på den här turnén enbart är för pojkarna längst fram. Lundell konstaterade att det inte finns några pojkar längst fram (längre). "Det är kärringar och gubbar". Fanns det några yngre som kunde stå där längst fram istället? "Kom fram, ni är inspirerande! Det här garnityret har jag sett hur många gånger som helst", sade han och syftade på främre raden/raderna. Det är fullt begripligt att han vill ha nya ansikten där framme, men det känns ändå tråkigt att höra det så här. Det är ju ändå vi "gubbar" och "kärringar" som genom åren troget köpt albumen på vinyl och sedan igen på CD och på nytt i digipack med extraspår, konsertbiljetter och böcker i mängder, t-shirts och whiskyglas från merchen, kanske något av konsten. Och så vidare. Lundell är säkert medveten om detta och kanske är det sagt med någon slags hatkärlek eller möjligen lite av glimten i ögat, men det är ändå lite trist att höra den där anmärkningen. Kanske är det också något av uttryck för att inte känna sig tillfreds med eget åldrande och där är nog de flesta av oss i fas med Lundell. Det känns inte helt OK det här med att man blir äldre och äldre för varje dag. Som det brukar heta är det förstås ändå att föredra framför alternativet. Nu kan det här låta som att det överlag var en tråkig historia med spelningen på Fårö, med negativa tankar om hur läget är i världen och med "angrepp" på delar av publiken, men det vill jag verkligen inte mena. Lite mer sammanbitet än vanligt kändes det som att det var och samma glädje som det ibland/ofta/oftast bjuds på var det väl inte, men det levererades. Och kul var det när Lundell liksom avbryter sig själv och vill berätta om vad han köpte på Ica denna dag (kanske för övrigt samma butik som där jag hängde på låset och köpte frallor på morgonen). Ett styck hatt hade han köpt där och han menade att det var den fulaste huvudbonaden som fanns på Gotland just nu. Tydligen var det också Fulhetens dag och kanske det var anledningen till att han köpt denna hatt, på vilken det för säkerhets skull också stod "Gotland". Så man visste var man var när man vaknar upp bakfull. "Jag är på Gotland, hur fan gick DET till?" Att det sedan stod en med likadan hatt längst fram var ju extra kul, men det kunde förstås inte Lundell veta när han köpte hatten för att driva spektakel med den. Iförd denna inköpta hatt framförde Lundell I dina slutna rum, en låt som han redan innan han avbröt sig själv presenterade som "bakfyllecountry". Om jag inte misstar mig har den låten spelats tämligen troget originalet på skiva i Huskvarna och Karlstad och i så fall var det till den här spelningen den var omarrangerad. Det kan ju tilläggas att vi "gubbar" och "kärringar" som varit med ett tag kanske varit med om någon tidig spelning då också fått uppleva någon gång när Lundell varit så att säga "i hatten". Den i Borgholm 1985 pratas det fortfarande om och det är väl något Lundell får leva med. Tiden med sådana gig torde vara över, men nu fick vi i alla fall en spelning där Lundell var I HATT. Även om det bara var i en låt. Lite kul var det. Och inget vi får se igen. Efter framförd låt svingades hatten ut i publiken.  Setlistan följde tidigare mönster i sommar, inte minst då med att hela Kär och galen-plattan spelades, men gamla Kitsch dök upp och senare kom det ett sjok med hittills på turnén ospelade låtar: Förlorad värld, Tranorna kommer, Ärrad och bränd, Glans och Hem till mina rötter igen. Åtminstone när det kommer till den sistnämnda verkade det vara lite improviserat. Lundell frågade bandet om de skulle köra en blues till. "Det blir bluesafton." Konserten avslutades mycket fint med sällan spelade Två blåa ögon och mycket bättre än så kan det inte bli. Den inräknad fick vi sju för turnén premiärspelade låtar och det är ju trevligt bara det, att det varieras en del. På väg ut blev det sedan ett stopp vid merchen för att titta, liksom det blev på väg in. Det hade utlovats ett lite utökat utbud till Fårö och åtminstone någon t-shirt hade tillkommit sett till vad som fanns vid de tidigare spelningarna på turnén.  Som om det inte vore nog med de synnerligen vackra omgivningarna där vid Stora Gåsemora och i övrigt på Fårö var det denna konsertkväll i princip fullmåne när vi kom ut från ladan. Det var det egentligen ett dygn senare, men så här kvällen innan maximum ser månen ändå full ut. Det skimrade mycket vackert av månstrimman i havet där ute och längs den kanten av parkeringsområdet stod en mängd husbilar nattparkerade på första parkett vid utsikten. Det här med den relativa fullmånen hade den här kvällen gemensamt med när Lundell senast spelade vid Stora Gåsemora, 2019. Då var det både fullmåne och månförmörkelse. På färden söderut på Gotland, efter den korta färjeöverfarten från Fårö, hade vi ett tag den vackra månen alldeles rakt i blickfånget. Det får man se som bonus efter ännu en bra konsert.