Greyhound bus

1988 var jag för första gången i USA och transportmedlet var buss. Jag och flickvännen hade redan åkt ett tredjedels varv runt jorden med buss i Australien under våra sista två veckor där och efter ungefär lika lång tid på Fiji var det dags för mer bussåkande.  På den tiden kunde man köpa busspass hos det stora bussbolaget Greyhound och med sådant i sin hand kunde man sedan åka obegränsat under en månad. Eller om man möjligen kunde köpa för längre period, men vi hade som gällde i en månad. Man var tvungen att köpa det innan man åkte till USA så jag förmodar att vi gjorde det i Australien sedan vi ändrat våra resplaner. Från första början skulle vi ha haft tre månader i USA, men eftersom vi gillade Australien och ville stanna där längre bokade vi om så vi istället blev kvar där så länge. I samma veva eller senare ändrade vi också datum för hemresan från USA. Det handlade, tror jag, om att reskassan för oss började tryta och att vi därför kände att vi ville hem lite tidigare. Efter den ombokningen blev det en månad - hela mars - i USA och under hela den tiden hade vi då busspass att åka runt på. Det passade vår krympande reseekonomi.  Det vi tänkt göra under tre månader fick alltså komprimeras till en och naturligtvis var det mycket som vi tänkt som inte hanns med. Vi hade båda en del vi ville hälsa på i USA och fokuset kom nu att ligga på det. Eftersom de vi skulle träffa var utspridda över hela landet blev det mycket bussåkande så utöver att vi såg en hel del tillsammans med de vi hälsade på såg vi också mycket av landet från våra platser på bussen och liksom i Australien fick vi en känsla av storleken på landet. Om det blev lika lång sträcka som i Australien vet jag inte, men mycket bussåkande blev det.  Vi hade flyg från Fiji till Los Angeles och sedan flyg därifrån hem sista mars så det var i L.A. vi också första gången boardade en amerikansk Greyhoundbuss. Jag minns att bussterminalen låg i lite ruffiga kvarter någonstans downtown och det var väl utöver flygplatsen det enda vi såg av L.A. Inget Hollywood, inget Venice Beach o.s.v.  Först åkte vi ner till San Diego enkom för att jag ville leta upp gravstenar efter emigrerade släktingar där. Med det gjort vände vi åter norrut mot L.A. och direkt vidare till San Francisco. Där skulle vi hälsa på en tjejkompis till mig, Anna, som var där som au pair i en familj. Anna är för övrigt med familj på semester i Florida just nu. Vi hade kontakt igår.  Efter några dagar hemma hos aupairfamiljen, Ed och Dana och deras barn, och Anna i ett fint område en bit utanför centrala San Francisco hade vi också fått med oss en del av San Francisco - vi hade besökt Lombard Street och Alcatraz bl.a. - och färden gick vidare norrut och österut.  Next stop var Bozeman i Montana och jag minns att vi under lång väntan på nästa buss tilläts uppehålla oss inne på en annars stängd bussterminal i Spokane, Washington, innan vi rullade vidare med nästa Greyhound mot Bozeman. Där hälsade vi på Anders, som jag kände från skoltiden och fotboll. Anders var målvakt i pojklaget i Väckelsångs IK och jag bidrog i huvudsak genom att sitta på bänken, men i samma lag var vi. Och så gick han i skolan en klass under mig.  Det blev några dagar i ett vackert men ännu kallt Montana innan vi rullade vidare till Chicago. Där bodde en ännu levande släkting till mig, Fritz. Exakt hur vi var släkt och om han själv emigrerat eller om han var liksom andra generationen minns jag inte, men vi träffade den åldrade mannen en stund och sedan tog barn och (tror jag) barnbarn med oss upp i Sears Tower, på den tiden världens högsta byggnad, innan vi efter vår enda dag i Chicago rullade vidare söderut.  Det var ett tight schema och en hel del nätter på buss blev det. Nästa delmål var New Port Richey i Florida. Där kände Carolin, flickvännen, en äldre man genom en kompis hemma. Det var nog en farbror till henne. Vi träffade honom och i New Port Richey hade vi också post att hämta på postkontoret på Poste Restante. Ja, det här var innan internet och mobiler så det var så man fick kontakt hemifrån. Utöver enstaka telefonsamtal.  Sedan gick resan tillbaka västerut. Nu skulle vi träffa en kompis till Carolin som liksom Anna i San Francisco var au pair. Hette även hon möjligen Anna? Och mannen i New Port Richey möjligen Gustaf? Jag är osäker på det. 31 år har gått.  I Arizona var vi någonstans ute på landet i ett hus och vi besökte även Grand Canyon och jag vill då minnas att buss dit och därifrån gick till och från Phoenix. Bara sista biten kvar till Los Angeles sedan innan vårt flyg hem och det blev totalt många mil med buss tillryggalagda innan vi var tillbaka där vi börjat.  31 år sedan alltså och nu sitter jag på en Greyhoundbuss igen. Jag gjorde förflyttningen från Miami till Atlanta för ett par veckor sedan genom att åka Greyhound och nu är jag på god väg från Atlanta till Dallas, Texas. Det är en resa på 17 timmar med buss, inklusive inlagda korta stopp på diverse ställen längs vägen. Det är inte särskilt bekvämt och det är lite för kallt ombord, det luktar illa från toaletten längst bak i bussen och det är mest motorvägar så det är inte så pittoreskt, men det är billigare och snabbare än tåg om man ska förflytta sig i USA och efter mycket av eget körande på sistone är det skönt att bara bli transporterad. Även denna gång har jag flyg hem från L.A. och nu får Dallas bli ett stopp på väg dit.