Hard times

Det är hårda tider och med tanke på vad som händer i Ukraina är det kanske futtigt att klaga på el- och bränslepriser, men när det påverkar en så mycket som det gör är det svårt att låta bli. Och det finns mycket som känns irriterande, påfrestande och på alla sätt störande. Vi kan väl börja med elpriset. Det har aldrig varit några problem med att betala elräkningarna förut, men nu är det. När mitt fasta avtal löpte ut sista september 2021 övergick det i rörligt och det lagom till att det blev tokdyrt med elen. Bad luck. Tough shit. Kanske lite dålig koll, men skulle jag tecknat nytt fast avtal då hade det blivit till högt pris ändå. Jag hade 25 000 kr i elräkningar oktober-december och då tyckte jag ändå att jag höll användandet på låg nivå. Det här väckte ju till liv en viss medvetenhet om vad det handlar om och då inte minst detta med elprisområdena. Jag visste inte ens om att det fanns sådana, nu vet jag. Och jag vet att det är sanslösa skillnader om man råkar bo i exempelvis Sundsvall eller i Växjö, 80 mil söderut. När nu elpriserna igen är skyhöga i början på mars betalar man 11-12 gånger mer om man råkar bo i till exempel då Växjö jämfört med i exempelvis Sundsvall. I samma land! Det finns absolut ingen rim och reson i det. För ett par dagar sedan var det till och med så att elen var 40(!) gånger dyrare i söder än i norr. Man tar sig för pannan! Totalt vansinne! En del av ”förklaringen” till detta är att det produceras mer el i norr än det gör i söder. Förvisso är det tydligen så, men varför denna orimliga skillnad inom samma land? Det är ju inte så att en kontorist i Växjö tjänar tolv gånger mer än en kontorist i Sundsvall. För att nu bara nämna två exempelplatser. Den bästa liknelsen såg jag för ett tag sedan och det var att någon på Facebook skrivit att det är ungefär som att man i Norrland skulle betala 100 kr för en liter mjölk bara för att det finns fler kor i Skåne. Inte för att jag har någon egentlig susning om vad en liter mjölk kostar – där är jag som Olof Palme: 2:15 för en liter mjölk, det hade jag ingen aning om! – men 100 kr för en liter låter mycket och jag förstår tanken. Få politiska frågor har på allvar engagerat mig, men ett par folkomröstningar har gjort det och i den här frågan samverkar de två sakerna, kärnkraftsomröstningen 1980 och omröstningen om huruvida vi skulle gå med i EU eller inte 1994. Bakgrunden till det här med elprisområdena finns i att nedmonterandet av den svenska kärnkraften började med att man lade ner kärnkraftverken i Barsebäck. Detta ledde till att det blev underskott av elektricitet i södra Sverige. Det var väl inte direkt otippat. Stänger man en kran så kommer det inget. Detta nedläggande ledde till att man emellanåt stoppade exporten av el till Danmark. Danskarna – som gnällt mest över Barsebäcks placering – gillade inte detta strypande av tillförsel av el till Danmark. Det hävdades att det var ett brott mot EU:s konkurrensregler. Nu riskerade Sverige att bli straffade av EU och fast som vi var i det medlemskapet fattades nu ytterligare – som det nu känns – panikartade och korkade beslut. Istället för att vara ett enda elområde delades Sverige upp i fyra. Danskar och EU godtog det hela och från 1/11-11 är vi fast i den indelningen. Alla de där ettorna är väl de sista låga siffrorna vi sett i södra Sverige åtminstone. Miljömuppar och andra propagerade vid folkomröstningen 1980 för kärnkraftens onda sida utan att ha några som helst hållbara alternativ. Med tre alternativ i folkomröstningen som alla innebar nej till kärnkraft lades väl grunden till insikten om Sverige som en skendemokrati. Och nu står vi här med facit i hand. Kärnkraften nedmonteras och vi får ordna med olje- och koleldad energi istället när det inte råkar blåsa tillräckligt i Miljöpartiets vindsnurror. Och följden blir enligt det där hotet om repressalier från Bryssel 2011 att vi har fyra elområden och en del betalar 100 kr och andra 1 200 kr för samma vara. Och ja, jag röstade nej till svenskt medlemskap i EU. ”Skyll inte på mej, jag röstade nej”. Om det var rätt eller inte kan möjligen diskuteras, men EU:s påverkan på oss här i landet kan man inte bestrida. Nu blev det mycket här och då har jag inte ens kommit till bensinpriset. Eller dieselpriset för de som kör den typen av bilar. Det priset har ju stigit än mer än bensinpriset på sistone. Nu är extremistpartiet Miljöpartiet borta från regeringen, men den skada de åsamkat landet är obestridlig. Och skattehöjarpartiet Socialdemokraterna är ändå inte mycket bättre. Jag såg pressträffen med finansminister Damberg och finansmarknadsminister Elger – har man sömnproblem kan man lyssna till honom och så har man garanterat somnat in efter fem minuter – häromdagen och man kunde med tanke på de skenande bränslepriserna tänka sig att någon slags lättnader kunde presenteras, men så inte. Sittande regering, alltid sist på bollen, gör ingenting förrän de ser risken för opinionstapp. Då plockar man som alltid andra partiers förslag, stöper om dem och presenterar dem som sina och den stora allmänheten köper det hela som att vi har en kraftfullt agerande regering. Det fullständigt horribla med det pågående kriget i Ukraina spiller förstås över på både el- och bränslepriser, men när näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson kallar de skenande priserna för ”Putin-priser” känns det mer patetiskt än det mesta som hörts sägas. Och då har man ändå hört mycket. Det är ju sossarnas alla skattepåslag genom åren som är den stora merparten av vad vi betalar vid pumpen när vi tankar. Jag gillar inte att vara för politisk, men ibland rinner det över. Och nej, jag kommer inte att rösta på sossarna i september. Inte den här gången heller. Och aldrig. Nu har jag gnällt nog för den här gången.