House of a thousand guitars

När jag lämnade Atlanta i Georgia i en just upphämtad hyrbil sen eftermiddag förra lördagen körde jag bara de ca 17 milen till Chattanooga, Tennessee. När jag kom fram dit gick det redan mot kväll och jag letade först mest upp Chattanooga Choo Choo (se blogginlägget med den rubriken). När jag lite senare slutparkerat vid det hostel jag bokat in mig på och promenerat tillbaka till området vid Chattanooga Choo Choo kunde jag bland annat konstatera att det fanns ett gitarrmuseum med vintage guitars där. Så dags var det dock stängt så jag missade det. Planen var inte att komma tillbaka till Chattanooga under mina fyra dagar med hyrbil, men sedan jag lagt mer tid än planerat i Nashville och därmed istället för att som tänkt även ta mig till Memphis körde jag tillbaka till Atlanta för hyrbilsåterlämnandet ungefär samma väg som jag kommit och då blev det ändå ett snabbt återbesök i centrala Chattanooga. Och då enkom för att besöka det där gitarrmuseumet. Totalt obegåvad musikaliskt som jag är kan jag inte spela något instrument alls, men är det något jag velat kunna spela är det gitarr. Jag misstänker att simultankapaciteten – eller snarare avsaknaden av sådan – sätter stopp för eventuella försöka att lära mig spela gitarr, men båda mina föräldrar hade gitarrer och jag gjorde som yngre något enstaka tappert försök att lära mig på dem. Jag har för mig att det var Mr. Tambourine man jag försökte lära mig spela och att jag tyckte att det lät likadant som om jag spelade Ulf Lundells Fyra vindar (en cover på Neil Youngs Four strong winds). Kanske kan någon bekräfta att det finns likheter mellan de två låtarna. Länge satt de där stackars gitarrackorden med vänsterhanden fast i minnet, men nu gör de inte det längre. Simultankapaciteten saknas alltså förmodligen också – det ska ju generellt vara ett manligt fenomen att ha dålig sådan – så något gitarrspelande har det inte blivit. Men nog om det. Jag gillar musik ändå och inte minst livemusik och har istället desto mer upplevt gitarrtrakterande (och annat) från åskådarplats. Med det sagt vill jag mena att jag vet ytterst lite om gitarrer, men jag ville ändå gärna besöka det där museumet i Chattanooga. Av någon anledning heter gitarrmuseumet Songbirds – kan någon vänlig själ förklara det? – och sedan jag nu vid mitt hastiga återbesök i Chattanooga parkerat alldeles i närheten gick jag dit. Och nu var det öppet. Jag tog hissen upp för att komma rätt och såg direkt att det onekligen fanns en hel del gitarrer där. Jag frågade hur många det var och fick svaret att det var ungefär 500. Och det var då bara en tredjedel av samlingen. I en lagerlokal fanns ytterligare tusen gitarrer och emellanåt bytte de ut en del av de som fanns i utställningen. Det var en imponerande mängd gitarrer från olika tidsepoker. Det var ordnat efter en slags tidslinje och även utifrån olika modeller. Det fanns även en del basar och en del stränginstrument jag väl inte skulle kalla gitarr riktigt, men i huvudsak var det förstås regelrätta gitarrer. Av olika slag. Det var med en del bilder som visade på artister med aktuell sorts gitarr och det fanns också ett litet antal som varit ägda av kända artister och gitarrister, Roy Orbison och Eric Clapton bland dem. Be mig inte räkna upp vad som fanns, men för en musiker insatt i ämnet kan jag tänka mig att det rent yrkesmässigt vore en intressant upplevelse att besöka Songbirds. Jag pratade lite med den som jobbade på stället när jag var där och han berättade att Jackson Browne tittat in på Songbirds föregående lördag. Det var alltså den dag jag kom fram till Chattanooga första gången, men då för sent för att besöka museumet. När jag nu var där var jag ensam på plats och det hade varit häftigt om jag hade stött på Jackson Browne där bland montrarna några dagar tidigare. En riktig ”Jag mötte Lassie”, ett begrepp och följetong i Expressen under många år. Om någon minns det. Det fanns inga kändisar bland montrarna den dag jag var där, bara en ytterst omusikalisk undertecknad. Jag strök väl mest runt och tog bilder och tittade, men det fanns mycket information att inhämta om man så ville. Det fanns vid en del montrar bildskärmar där man kunde klicka sig fram till mer kunskap om det som uppvisades och det fanns också en film som rullade hela tiden. Det var hur som helst kul att se denna tredjedel av kollektionen som det var, men nog var det synd att jag missade Jackson Browne.