Jag tror jag hittar hem

Nu har det redan gått drygt en vecka sedan jag träffade mina nyvunna vänner Peter och Camilla här nere på Kap Verde och de är tillbaka hemma i Sverige igen medan jag har några enstaka dagar kvar. Det var kul att få träffa dem och att liksom få ett ansikte på vilka de var. Jag hade bara utan att namn nämnts hört talas om dem för en hel del år sedan och visste länge inget mer. Av någon outgrundlig anledning finns det här i Santa Maria ett danskt konsulat men inget svenskt trots att jag vill mena att betydligt fler svenskar än danskar åker hit. Hur som helst träffade jag någon gång tidigt 10-tal vid ett tillfälle på en restaurang den danske konsuln (som det väl heter) och han berättade att ett svenskt par köpt lägenhet i staden. Som en del av er bloggläsare vet har även jag det och det var intressant att höra att det var ytterligare några som gjort det valet. Jag köpte 2010 och möjligen hade det där nämnda paret köpt redan tidigare än vad jag gjorde. Jag har sedan flera gånger gått förbi en svensk flagga som hänger ut från en balkong nära restaurangen Angulo dit jag går emellanåt och jag har tänkt att det nog är där det där paret köpt. När jag var här nere vid ungefär samma tid i fjol såg jag för första gången någon på balkongen där och jag stannade till och ropade lite på den man som stod där och dekorerade med någon slags julbelysning. Vi pratade lite, men det visade sig att de bara hyrde lägenheten av ägarna. De visste i alla fall vilka ägarna var och att de var från Karlskrona. Då visste jag i alla fall det och någon gång skulle väl våra vägar korsas. Det skulle som sagt var kunna vara lite kul att liksom få ett ansikte (eller två då) på vilka de är. Någon gång efter det där att jag sett någon på balkongen där och pratat med honom var jag hemma och fikade på varuhuset Börjes cafeteria, ”Hyllan” kallad, i Tingsryd och då träffade jag Andreas som jag känner från lite olika ställen och tider. Det visade sig att han jobbade tillsammans med en som har lägenhet på Kap Verde och eftersom den personen bodde en bit utanför Karlskrona förstod jag att det måste vara samma. Det var ju en märklig slump, att vi hade en gemensam bekant. Andreas fixade telefonnummer och mailadress till kollegan, Peter, och sedan tog det lång tid innan jag till slut drog iväg ett mail till honom och redogjorde för att även jag har lägenhet i Santa Maria och att vi hade en gemensam vän. Jag fick snart svar på mitt mail och de planerade att åka ner två veckor i november-december. Jag hade då ännu inte bokat någon resa, men hade också siktet inställt på att vara här vid ungefär den tidpunkten så kanske kunde vi då ses över en bägare eller så. Det slumpade sig på det viset att jag åkte hem samma dag som de åkte ner, men jag hade sedan nästa resa ner inbokad efter en vecka så vi hade då några dagar på oss att kanske lyckas få kontakt. Med i huvudsak avstängda mobiler – ja, i flygplansläge i alla fall – och att Peter inte kom åt sin jobbmail som han trodde han skulle göra lyckades jag inte riktigt få kontakt med dem på mina första försök, men så gick jag förra söndagen till Angulo för att äta lunch och då satt ett uppenbarligen svenskt par vid bordet intill. Jag hade sett dem där några dagar tidigare och jag frågade nu om han var han så att säga – och det var han. Då var det ju ändå lätt att få kontakt. Jag flyttade till deras bord och vi åt alla lunch där och efter det inbjöds jag att se deras lägenhet och det blev bland annat en del i frysen kyld whisky där på deras balkonger, i sol respektive skugga. Det blev mycket avhandlat under den där eftermiddagen, både på restaurangen och balkongerna. Vi hade ju en del gemensamt och det visade sig att de bestämt sig för att köpa lägenhet redan andra dagen när de kom ner på vanlig charter i mars 2010. Jag kom också ner på vanlig charter i januari 2010, men återvände sedan inte för att kolla runt förrän i april samma år så de var väl något lite före mig. På senare tid har ju sedan även Patricia och Björn Borg tillkommit som svenskar som köpt här på ön och det är ju kul att ett så prominent par också hittat  till den här ön, men utöver dem och Peter och Camilla – och mig – vet jag inga andra. Det kan nog vara fler, men inga som åtminstone jag känner till. Det kanske kommer. Det kanske blir en Björn Borg-effekt nu. Ja, det blev en lång eftermiddag där på Peters och Camillas balkonger sedan vi förflyttat verksamheten dit och det hann pratas igenom både det ena och det andra. Peter visade ett klipp från ett engelskt TV-program, A place in the sun, där just deras då helt nybyggda lägenhet visades upp för presumtiva köpare. De i programmet nappade inte, men det gjorde alltså Peter och Camilla lite senare. Det hann gå så långt på eftermiddagen som till att solen gick ner och eftersom de till skillnad från hur jag har det har havsutsikt åt det hållet var det ju fint att se den från deras synvinkel. Nu hann ju dock skymningen per automatik falla innan jag lämnade deras lägenhet och eftersom jag inte hade mina vanliga glasögon utan bara slipade solglasögon med mig ut – jag skulle bara ut en sväng och äta lunch och kanske möjligen få tag i Peter och Camilla och heja på dem – blev det nu att jag fick leta mig hem i det hastigt avtagande dagsljuset utan glasögon eller med mörka sådana på mig. Nåja, efter drygt nio år av att promenera hem till mitt eget lilla tjäll skulle jag väl hitta hem även den gången. Och det gjorde jag. Sträckan var bara 400-500 meter sisådär så det gick trots visst mått av närsynthet och dunkel. När sedan Peter och Camilla några dagar senare besökte mig i min lägenhet visade det sig att det blev på samma dag som vår gemensamme vän Andreas och hans Linda fick barn. Det var ju också en slump, att vår gemensamma länk med fru blev föräldrar just då. Kanske sitter vi allihopa tillsammans här nere en dag i framtiden och kisar mot solen. Trevligt var det i alla fall att träffa Peter och Camilla och nu känner vi igen varann när våra vägar möts nästa gång. Och jag vet vilka det är som håller till i den där lägenheten innanför den svenskflaggade balkongen.