Sayonara

Efter drygt två veckor med mycket sport av olika slag har nu OS avslutats i Tokyo och det är dags att säga hej då till den staden. Eller sayonara som de säger där. Det har onekligen varit mycket speciella olympiska spel eftersom coronarestriktionerna gjort att det varit tomt på vanlig publik. På en del arenor har det varit lite grann stöd från läktarna eftersom de närmast sörjande inom samma sport fått närvara. Men inte har det varit som vanligt. Nu är det tre år till nästa sommar-OS och förhoppningsvis har det väl ändå lagt sig med pandemin så dags. Det vore trist om det här skulle behöva upprepas i Paris 2024. Onekligen blev jag lite sugen på att åka dit och se något när det under avslutningsceremonin idag visades en del därifrån. 1992 var jag på OS i Barcelona och såg en del, men det är ju – bevare mig väl! – 29 år sedan! Det är förstås en känsla att vara på plats, men bäst ser man ändå tävlingarna på TV. Nu har det ibland varit tävlingar på okristliga tider i den här delen av världen, men ibland får man offra sig så vid några tillfällen ställde jag alarmet på mitt i natten för att se Sarah Sjöström simma. Det blev ju till slut ett silver för henne, förstås en fenomenal insats med tanke på att hon i ett vintrigt Stockholm halkade och bröt ena armbågen i februari i år. Det slutade med ytterligare fem silver och tre guld för den svenska truppen och det är klart godkänt. Det är ju väldigt mycket att se på under ett OS och fokus blir förstås då att se på de svenska insatserna. Och det går ju inte att se allt det heller, men några klassiska sportögonblick blev det som upplevdes framför TV:n. Guld- och silverdubbeln i diskus var ju fantastisk att få se live, liksom Duplantis guld i stavhopp. Det är två idrotter med helt olika dramaturgi, men det var spännande i båda fallen. Eller… kanske inte så jättespännande med Mondo ändå. Det kändes ganska självklart att han skulle ta hem det guldet. Även om hästhoppning inte är något jag direkt tittar på annars blev det ändå att jag såg upplösningen på lagtävlingen och det var häftigt att se hur Peder Fredricson med sin häst seglade över det sista hindret. När det gjordes utan rivning var saken klar och det svenska laget med Fredricson, Malin Baryard-Johnsson och Henrik von Eckermann hade bärgat hem det tredje guldet till Sverige. I omhoppningen för guldet slog de USA:s lag med bland annat Bruce Springsteens dotter Jessica Springsteen. Och det är inte många svenskar som kan ståta med att besegra en Springsteen minsann. Det är väl bara Håkan Hellström i så fall, med publikrekordet på Ullevi. Så var det ju utöver simningssilver och diskusdito även silver i hästhoppning individuellt genom Peder Fredricson, två svenska silver i segling och så det i damernas fotbollsturnering. Och det är konstigt hur olika det kan kännas med silvermedaljer. I Sarah Sjöströms fall liksom i diskus för Simon Pettersson och troligen/kanske även för hästhoppar-Peder och seglarna kändes det nog som en triumf medan det för damlandslaget i fotboll istället var stor förstämning. Det var så stora förväntningar på ett guld och det var så snubblande nära och de borde ha vunnit under ordinarie tid i finalen mot Kanada, men så gick det till straffsparkar och så gick det som det gick. Spelarna i det laget har nog svårt att glädja sig över de ändå vackert glänsande silvermedaljerna. Det var ju guldet de ville åt. Och så kändes det nog för oss alla som såg matchen. Silver blev det i alla fall efter en bra turnering av laget och det tillförs den totala medaljskörden. Plats 23 i den totala medaljligan blev det för Sverige, tre platser efter Norge som plockade hem fyra guld, två silver och två brons. Mest minnesvärt av Norges guld är utan tvekan Karsten Warholms på 400 m häck. När han pulvriserade världsrekordet på den sträckan blev han omedelbart en del av idrottshistorien – om han inte redan var det. Kvart över tre i eftermiddags svensk tid slocknade den olympiska elden i Tokyo och den konstruktion som hållit den – för övrigt inte helt olik den som Pink Floyd haft under låten Comfortably numb i slutet på sina konserter – slöts ihop till en boll eller om det skulle föreställa vår planet. Och så var då OS över för den här gången. Vunna guld, förlorade guld, vunna silver, personbästa för många i olika grenar kunde summeras. Slut på det här OS:et alltså, men det är mindre än tre år tills nästa invigs i Paris. Då är det nya hopp om medaljer. Bienvenue à Paris 2024 och Sayonara, Tokyo!