Springsteen

Alldeles i detta nu begår Bruce Springsteen Europapremiär på den här delen av den pågående turnén, i fina Cardiff i Wales i Storbritannien, och jag känner att jag verkligen velat vara där. Men… vad är väl en bal på slottet?... Jag får blicka tillbaka istället. Så gott det går. Jag kan nämligen inte med säkerhet säga när jag började gilla Bruce Springsteen. Sannolikt var det innan dess, men jag kopplar en skolresa med buss till Skåne mycket till att albumet The river spelades på den. Kanske både minns jag och har jag fel, men jag har för mig att det var Kikki i klassen som hade med sig den där musiken ombord på bussen och att hon kanske fått den till sig från ett par killar som var två år äldre än henne och vi övriga i klassen. Om så var fallet var det i så fall gott inflytande. På något sätt kopplar jag i alla fall Bruce och The river till den där skolresan. Albumet The river släpptes hösten 1980 och den där skolresan var nog på vårkanten 1981. Jag hade på allvar upptäckt Ulf Lundell hösten 1980 och där kan jag mer precisera nästan på dagen när det skedde, men med Bruce Springsteen är det mer oklart. Jag var mycket nyfiken på musik och intresserad av att hitta sådant som jag gillade så sannolikt hade jag koll på Bruce tidigare än så och sannolikt även på att The river kom då 1980, men jag ska inte svära på det. Det kom liksom slag i slag med mycket där under de där åren och Bruce Springsteen, Bob Dylan och Ulf Lundell blev ”husgudarna” även om jag lyssnade på mycket annat också. Nåväl… eftersom jag tydligen inte kan sätta fingret på exakt när jag ”upptäckte” Bruce Springsteen får jag nog göra lite fast forward till 1984 då albumet Born in the U.S.A. kom. Mellan The river 1980 och Born in the U.S.A. hade bara albumet Nebraska kommit 1982 och det tror jag säkert att jag i princip hängde på låset på Carlesons musikaffär i Växjö för och köpte när det släpptes, men det albumet var stillsamt och avskalat och i en helt annan stil än vad jag hittills fått till mig med Bruce. Bra, men nog lite oväntat. Jag skulle tro att jag så dags – och åtminstone 1984 – tagit mig bakåt i den än så länge ganska tunna skivkatalogen med de tre album som föregått The river och hittat fantastiska låtar som Born to run, Thunder Road, Badlands, Growin’ up, Lost in the flood m.fl. och dem, liksom det fantastiska dubbelalbumet The river, hade jag med mig när så Born in the U.S.A. släpptes lagom till sommaren 1984. Jag var 19 och den där första halvan av 80-talet, ungdomsåren, håller jag mycket högt. Det var bra då, det mesta. Det var vänner från grundskolan som fanns kvar, vänner från gymnasieåren, vänner man kände hemifrån och man gjorde saker. Det var festligheter på hemmaplan och små tripper, ”turnéer”, inom Sveriges gränser och över till Danmark och det var roligt nästan jämt. Det är så jag minns det i alla fall. Och musiken blev en del av allt det där, ett soundtrack. Och det var nog då inte minst Born in the U.S.A. som var det. Cover me, Dancing in the dark, titelspåret… Jag lyckades aldrig riktigt omfamna My hometown, men i övrigt gillade jag albumet till 100 procent. I december 1980 såg jag min första konsert, Ulf Lundell i Teleborgshallen i Växjö, och efter det var det enstaka konserter med Lundell, Mikael Rickfors och Eva Dahlgren innan jag i början av juni 1983 såg min första arenakonsert. Det var Rod Stewart – som jag också lyssnade väldigt mycket på – och med Mink DeVille som förband på Råsunda i Stockholm. Åtta dagar senare såg jag David Bowie, en annan stor favorit, på Ullevi i Göteborg och det var starka upplevelser. Jag började åka på lite konserter och med körkort och bil underlättades förstås det hela. Efter det här med Springsteens Born in the U.S.A.-album året innan var det helt säkert en absolut självklarhet att jag ville se honom på Ullevi 1985. Utöver Bowie där 1983 hade jag sett Bob Dylan på samma ställe 1984, då tillsammans med min kompis Rolle. Riktigt hur man köpte biljetter på den tiden minns jag inte, men biljetter köptes i alla fall och när det var dags för de där konserterna på Ullevi i juni 1985 tog jag mig tillsammans med nämnde Rolle och min dåvarande flickvän Carolin till Göteborg. Jag minns att vi bodde i privatrum vi hyrt i Örgryte och jag vill minnas att Rolle bara såg den första av de två konserterna, men jag och Carolin såg båda. Jag minns hur mycket folk det var där på innerplan och jag minns hur marken liksom skälvde när man gick ut på löparbanorna. Det var ju också då som Ullevi ”rockades sönder”, påstått under extranumret Twist and shout. Och efter det har då den blivit kallad ”the stadium breaker” just där på Ullevi. Efter nu snart 39 år är förstås minnena vaga och selektiva, men jag minns det som magi. Det är ett ord som används i tid och otid när konserter ska beskrivas, men just när det kommer till de där två kvällarna på Ullevi då 1985 är det just ordet magi som ligger närmast till hands. Jag minns att jag vid något tillfälle fick känslan av att jag var närmast utanför mig själv, att jag svävade tio centimeter ovanför marken, under dessa mästerverk till konserter. Livet peakade där och då, under de där junikvällarna på Ullevi i Göteborg 1985. Det var det där med ”One, Two, One Two Three Four!” och anslaget till Born in the U.S.A där i början, följt av Badlands och Out in the street. Och det var kvartetten låtar efter den paus som kom efter ungefär fem kvart: Cover me, Dancing in the dark, Hungry heart, Cadillac Ranch. Och det var när Bruce efter långt rockande på scenen sade ”Noo-ow we’re gonna rock you!” och så kom Ramrod och efter det då Twist and shout, stadiumbreakern. Och det var allt annat däremellan. Sommarkvällen, -kvällarna, sällskapet, gemenskapen med andra som gillade samma musik där på Ullevi, det stora i att få se Bruce Springsteen och hans band på scen. Jodå, livet peakade då, de där två kvällarna på Ullevi i juni 1985. Jag ville bara se mer av Bruce och efter hemkomst efter de där två konserterna på Ullevi lördag-söndag stod jag – to cut a long story short – ute vid stora vägen hemma en god bit in på eftermiddagen den där måndagen efter att jag kommit hem och jag liftade mig ner till Holland och såg de två närmast följande konserterna med Bruce Feijenoordstadion i Rotterdam. Och hade det inte varit för att jag planerat in att åka med på en bussresa och se Deep Purple i Malmö den kommande helgen och att jag också hade en lite hastigt bestämd tågluffning inplanerad strax efter det hade jag kanske fortsatt mitt liftande och sett Bruce även i München på lördagen efter de två konserterna i Rotterdam onsdag-torsdag, men nu liftade jag hemåt igen. Med fyra Brucekonserter inom loppet av sex dagar ändå med mig för evigt i minnet. Efter det där 1985 tog det till 1988 innan jag fick tillfälle att se honom igen och jag såg då bara den ena av de två konserterna på Stockholms stadion och lite senare i Köpenhamn. 1992 i Globen sedan, 1993 i Köpenhamn igen och 1996 på soloturnén i Hamburg. Och 1999 på Stockholms stadion igen och sedan 2002 i Globen, igen. Det tog till 2003 innan jag åter fick se honom på Ullevi och till dags dato har jag sett alla konserterna han haft där, de senaste förra sommaren. Efter de där magiska kvällarna 1985 är det verkligen något speciellt med att se Bruce just där, men i avsaknad av det har det fått bli att se honom på en del andra ställen när det inte varit någon spelning inbokad på Ullevi. Inför förra sommarens konserter fick jag för mig att räkna efter hur många gånger jag sett Bruce och jag blev lite besviken. Jag trodde att det var åtminstone 50-60 gånger, men det var så lite som 42. Om jag nu inte räknat fel (vilket jag inte tror). 42 gånger är i sammanhanget förhållandevis lite och jag kan inte annat än ställa mig frågan ”vad har jag bättre haft för mig de kvällar då jag INTE sett Bruce?...”. Nåja, det kräver sin tribut att följa en artist som har världen som sitt arbetsfält så då blir det väl kanske rimligtvis ett måttligt antal konserter. Det mesta av honom jag sett är också i Sverige och i någon mån i Danmark. Enda utvikningarna utöver det är den ovan nämnda konserten i Hamburg 1996 och så en i Madrid 2005, på Isle of Wight-festivalen 2012, i München 2013 och fem konserter i Australien 2017. Då blir det inte mer än 42. Eller i nuläget 47 efter de tre på Ullevi och de två i Köpenhamn i fjol. I sommar ser jag honom i det som så dags gemenligen döpts om från Friends Arena till Strawberry Arena, i Stockholm/Solna. Det ger mig ju då totalt 49 konserter och det är ju en usel siffra. Om man nu ska räkna. Jag får antingen hoppas på framtida turnéer (och helst då med Ullevi som ett av stoppen) eller att jag tar tag i mitt liv och ser honom någon mer gång under pågående turné. Att sluta på 49 vore ju lite snöpligt – när jag nu ändå bemödat mig med att räkna efter. Det ska väl i så fall vara OK eftersom Bruce är född ’49. Man lämnar knappast en konsert med Bruce Springsteen besviken, men ändå var det något lite av den känslan i fjol. När han envisades med att köra den tröstlöst genomtråkiga Kitty’s back på varje konsert var det runt 14 minuter av mitt liv jag inte får igen. Och det varje kväll. När den kom på den första Ullevispelningen i fjol bestämde jag mig för att, om det hände igen på nästa, då ta en kisspaus – vare sig jag behövde det eller inte. Det, om något, har den låten gemensamt med Ulf Lundells Miraval blues under spelningarna på Tyrol i Stockholm 2005. Då var det lämmeltåg till toaletten och det gällde att vara med så att man inte behövde stå i kö. Eftersom Kitty’s back var standard i setet 2023 kom den förstås även kväll nummer 2 och jag avvek för toalettbesök och sedan korv med bröd och eftersom det även fanns en bar lämpligt tillgänglig även en öl. Så slapp jag i alla fall eländet. Den där baren var någon slags mixed zone där vanliga konsertbesökare och de från gästläktaren kunde komma in så där på barområdet cirkulerade även mer eller mindre avdankade gamla sossar som Stefan Löfven, Margot Wallström och Leif Pagrotsky. På barers vis blev det att det blev ytterligare någon öl där och att jag pratade med en del folk om ishockey och annat och även om man såg och hörde konserten även därifrån baren blev det att jag halvt om halvt missade en del av konserten. Nåja, det var ju högst planerat att missa Kitty’s back och låtarna just efter det kunde jag också avvara, men det grämer mig en del att jag nu inte fullt ut fick uppleva Racing in the street där och då. Nåja, nu finns ju YouTube för att se sådant man missat och en sådan där avvikelse till baren må väl vara hänt när det nu som det var ändå var konsert nummer 44 i ordningen jag var på. Mina vänner Per och Therese som jag köpt biljett ihop med undrade väl förstås var jag varit när jag till slut anslöt igen där på läktaren efter min lilla utvikning. Egentligen skulle jag här bara ha skrivit om konserterna förra sommaren, men nu blev det som det blev med det. Bortsett från Kitty’s back – pengarna tillbaka! – var det tre bra kvällar på Ullevi och sedan två på Telia Parken i Köpenhamn för min del. Det fick räcka den sommaren och den här kommande blir det bara de två i jordgubbearenan i Solna. Jag tappade faktiskt intresset lite halvt när det förra sommaren envisades med Kitty’s back varje gång och det även i övrigt var mycket förutsägbart vad som skulle komma på konserterna. Det bidrog starkt till att jag inte var så sugen på att se mer än de två nu inbokade i sommar, men efter att nu ha sett setlistor från spelningarna i USA under våren och sett att det varit mer av variation och att den låt jag nu inte ska nämna mer var borttagen har jag känt att jag verkligen skulle ha velat se mer. Därför grämer det mig att jag denna kväll inte befinner mig i Cardiff. Vad har jag bättre för mig liksom? Jag har förstås en hel del bilder på Bruce Springsteen från genom åren, men jag nöjer mig med att lite hastigt skumma igenom de jag har från förra sommarens fem sedda spelningar och här nedan bifoga ett fåtal av dem. Så får det bli. Och nog önskade jag att jag var i Cardiff i detta nu. Men inte. Vad är väl en bal på slottet?... Som sagt.