Stilla ett regn

Så kom då regnet till slut på Ulf Lundells turné, men det skulle ta till konsert nr 15 av totalt 17. Det var ju det där med ”Jag tar mitt ansvar. Vi kan inte ha en så torr och het sommar till. Jag ger mej ut på turné igen sommar 19. Det kommer garanterat att regna. Överallt.” som Lundell skämtsamt presenterade sommarturnén med. De stackars dropparna som föll under spelningen på Hasslö räknar jag inte. Det var inte ens en skur. Och inte blev det något kaosväder med skyfall vid Ericsbergs slott utanför Katrineholm heller, men sedan det hängt i luften ett tag kom det ändå till slut som ett stilla duggregn och sedan en kort stund som lite mer av ilsket duggregn innan det klingade av och det hela var över. Några mängder blev det inte, men Lundell ursäktade att han inte kunde göra något åt regnandet. Nåja, det var inte så farligt. Ett tag duggregnade det, men mestadels regnade det inte ett dugg. Så att säga. Ericsberg, ja. Jag har aldrig hört talas om det slottet, men det var en mycket vacker körning in mot det när man kommit in på grusvägen som ledde dit. I en sådan miljö skulle nog Lundell trivas med att uppträda. Från olika håll strömmade folk till mot den där grusvägen och det slumpade sig så att jag kom samtidigt som en gammal musikfrände till den stora gräsparkeringen tillhörande konserten och slottet. ”Vill du ha en kall öl?” hälsade jag med och så tog jag från kylväska fram ett par för ändamålet lämpligt nog köpta burkar Eriksberg. Det var en god stunds väntan och sedan lång konsert innan vi skulle köra igen så varsin Eriksberg där vid Ericsberg kunde vi unna oss. Soundchecket var igång och till min glädje kunde jag höra att de körde Idiot City. Skulle den komma?! Allt sedan albumet På andra sidan drömmarna kom 1996 har inte minst Låt dom prata och Idiot City varit favoritlåtar som platsar på topp 5 om jag avtvingas en sådan lista och nu fick vi höra den senare redan på parkeringen. Det hördes bra dit medan det fylldes på med bilar på den välansade gräsytan. Intill och på håll parkerade andra vänner och bekanta och oavsett om det nu var första gången på en vecka eller kanske någonsin man skulle se en konsert med Lundell fanns det förväntan i luften. Konsertplatsen såg ut att vara vacker och om bara vädergudarna förblev någorlunda nådiga skulle det nog bli bra med allt. Jag gick en lov och tog några bilder runt omkring innan jag passerade genom entrén. Det var ingen större brådska in. Det såg ut att bli en lugn tillställning och någon nämnde att det var bara 1 700 biljetter sålda i förköp. Om det stämde vet jag inte, men det kan det nog ha gjort. Det är förvånande att det inte kan dra mer folk när det nu var en konsert som låg omgärdad av många med svenska mått mätt stora och medelstora städer. Det blev lite hejande på bekanta ansikten och småprat om Lundell och annat med likasinnade – och någon bild – innan det var dags att göra sig klar för kvällens drabbning. Jag intog plats längst fram vid staketet, ut på högerkanten, och vid åtta drog det igång med sedvanliga Tranorna kommer och därpå följande låtar. Med konsertstart alltså först kl. 20 och på det en grå himmel och så smått annalkande höst lade sig snart skymningen och sedermera mörkret över gräsytan mellan scenen och slottet och det kändes långt till när Lundell ondgjorde sig över att behöva kisa mot solen på spelningen i Oskarshamn i början av turnén. Innan mörkret anlänt kom den, Idiot City, och det på ett oväntat sätt. Där Omaha tidigare avslutats med ett furiöst spelande band stannade den nu istället av och övergick lite snyggt i de första tonerna i Idiot City och så kom då ”Vi kom in med planet, två sänkta sambos. Från Dublin kom vi en natt i september…”. Och så vidare. Och så blev då det intensiva spelandet från bandet i Idiot City istället. Den låten satt som en keps och blev kvällens första turnépremiär. Det skulle komma fler. På sistone har Lundell börjat efterfråga skyltar och låtförslag och några i publiken hade anammat det och gått lös med svart sprayburk på vitt lakanstyg, uppspänt mellan två träpinnar av något slag. Det verkade komma från samma ”produktionsbolag” och först ut var Älskad och sedd. Den önskningen hann nog inte Lundell se, åtminstone kommenterades den inte. ”67 67” stod det sedan och det kommenterades med att den var för gammal eller att det var alltför länge sedan eller hur mäster sade. Tredje önskningen från tankesmedjan Lakan & Sprayfärg var Snart kommer änglarna att landa och den kommenterade Lundell också. Tydligen var det inte läge att sjunga med jultema så här i augusti så uppmaningen blev att komma tillbaka ”säg 13 december”. Nu ska man kanske inte övertolka det, men kunde det vara en indikation på eventuella turnéplaner framåt juletid? ”Vi ses på E4:an i november” som Lundell uttryckte det i hopp om att så dags ha fått tillbaka sitt körkort kunde i så fall också möjligen vara ett tecken. Jag tyckte för övrigt Lundell sade "30 december", men jag har sett att andra kommenterat att han sade "13 december" så det var nog det. På något sätt låter det ju mer rimligt med tanke på jultemat. Så vem vet… kanske blir det nya spelningar i höst eller vinter. Men som sagt tror jag inte kanske i all hast förlupna ord ska övertolkas. Tids nog får vi veta om och när det blir nya turnéer. Efter den där fina övergången från Omaha till Idiot City fortsatte konserten som om inget hade hänt med lite mer stillsamma Baby om morgonen och Snön faller och vi med den innan det var dags för nästa premiär. Nu plockades En fri man i stan fram! Det saknas sannerligen inte låtar att välja bland när Lundell ska sätta ihop setlista och det är mycket kul att han väljer att till i princip varje spelning (Notodden enda undantaget) komma med något på turnén dittills ospelat. På det sättet fick vi den här kvällen då mörkret föll liksom det stilla regnet ytterligare två turnépremiärer, Gott att leva och – eftersom vi inte var så långt från Norrköping – Jag går på promenaden. Med ytterligare lokalanknytning uppmärksammades tidigare kommunalrådet i Katrineholm, Göran Persson, också av Lundell. På skämtsamt sätt och med något lite av känga åt godsägaren. Och det vackra slottet rakt ut från scenen vävdes också in i de där långa och underhållande utläggningarna som är en del av Lundells konserter. ”Ut ur mörkret” stod det med vitt på svart långt ut på vänsterflanken, men den låtönskningen tog Lundell (liksom de övriga nämnda) inte heller upp. Den kommenterades, men tydligen var det inte aktuellt. Det kan heller inte vara lätt att plocka upp vilka låtar som helst så där på volley. Ska man få höra Ut ur mörkret får man nog ta sig för att gå och se Little Steven innan han snart lämnar Europa för den här gången. Han avslutar konserterna med magnifika Out of the darkness. Lundell med band tog istället med oss publiken IN i mörkret om man så vill, in i sensommarmörkret då, och det gjordes snyggt. Efter viss verbal palaver med utropade låtönskningar tog Lundell kommandot och anbeföll monsterversion av Stackars Jack innan Gå ut och var glad fick avsluta för att ingjuta hopp och kraft inför stundande höst och vinter. Sammanfattande kan konstateras att det var ännu en minnesvärd afton med Ulf Lundell och musikerna Janne Bark, Surjo Benigh, Jens Frithiof, Marcus Olsson, Andreas Dahlbäck och Anders Nygårds. Fyra turnépremiärer bjöds vi på ännu så här långt in på turnén och det var 100 % av inlevelse från scenen trots att publiken borde ha varit större till antalet. Regnandet försöker vi glömma. Det var ändå av övergående karaktär och inte alltför omfattande. Två konserter återstår nu av den här med all rätt hyllade sommarturnén, Huskvarna i morgon fredag 23/8 och Göteborg dagen efter. Det blir ytterligare två fina konsertupplevelser att ta med sig in i hösten.