The King is dead

Det var verkligen ohyggligt ledsamt att igår nås av beskedet att Börje Salming avlidit. Det har också varit ohyggligt ledsamt att på sistone se honom i olika sammanhang där han hyllats för det han gjort under sin ishockeykarriär. Börje var ju bara en vecka tidigare med på det som kallades Tidernas hockeygala, i samband med att svensk ishockey firade 100 år, och helt kort innan dess var han i Kanada och hedrades för sina 17 år i NHL, varav 16 i Toronto Maple Leafs. Han deltog, men hans sjukdom ALS gjorde att han var en spillra av vad han varit. Det var mycket svårt att se det, hur en stor legend som han var så svårt märkt av sin sjukdom. Ibland kan det hända att man har något lite av personligt minne av en stor idrottsstjärna eller någon annan känd person som gått bort, att man exempelvis träffat personen eller sett något live med honom eller henne, men det kan jag inte säga att jag har när det gäller Börje Salming. Jag har vad jag kan minnas aldrig sett honom i verkligheten, vare sig sett honom spela eller vid något annat tillfälle sett honom, men han är en av de absolut största och på det viset kändes det ändå mycket speciellt när nu nyheten om hans bortgång kom. Och hans sjukdom, ALS, verkar vara en hemsk sådan, en som äter upp kroppen inifrån kanske man kan säga. Vänner till mig har i flera år ordnat något som heter Hensmåla Triathlon till förmån för ALS-forskningen, men jag har inte förstått hur hemsk den här sjukdomen kan vara. Det är först nu genom att se den forne superstjärnan Salming den insikten har kommit. Nej, jag har tyvärr inget personligt minne av Börje Salming på det viset, inte mer än att jag förstås minns hur han var med i Canada Cup när Sverige mönstrade storlag med honom och andra hockeystjärnor, och det är kanske först nu den senaste tiden jag verkligen insett hur stor han var och hur viktig han varit för svensk ishockey. Han var en av de första som gjorde sig ett namn i NHL och på det viset visade han vägen för många efter honom. Att han var stor och kanske den allra störste av svenska hockeystjärnor genom åren har jag förstås även tgare förstått och det känns i efterhand synd att jag aldrig såg till att se honom spela. Visserligen var hans år som aktiv framför allt på andra sidan Atlanten och sedan han väl återvänt till Sverige var det nog aldrig aktuellt att se någon match med honom. Enligt uppgift fanns han på Berns en av kvällarna när jag såg Ulf Lundell där alldeles innan jul 2019 och det var nog i så fall det närmaste jag kommit att överhuvudtaget se honom IRL. Om han var på konserten vet jag inte, kanske var han bara i restaurang- och bardelen av lokalerna. 16 år i Toronto Maple Leafs blev det, efter det ett i Detroit Red Wings och så några säsonger i AIK. Innan NHL var det Kiruna AIF och Brynäs som gällde. Och så har det varit ett antal matcher i Tre Kronor, bland annat som nämnts i Canada Cup. Invald i Hockey Hall of Fame är han, som förste svensk där, och i listan över Stor grabb inom svensk ishockey finns han med som nummer 112. 71 år blev Börje Salming och som spelare fick han smeknamnen BJ och The King. Nu är han alltså borta. The King is dead. Eller… kungen är död, länge leve kungen! Som det brukar heta. Börje Salming är genom sin karriär och sin idrottsliga gärning förstås på så sätt odödlig och för evigt i våra minnen.