War

Idag har det gått tre månader sedan den ryska invasionen av Ukraina inleddes. Det var dock inget nytt med rysk närvaro i Ukraina för redan 2014 hade det börjat med konflikt kring delar av östra Ukraina och det som brukar benämnas som utbrytarregionerna Luhansk och Donetsk samt att Ryssland annekterade Krimhalvön. 24 februari i år påbörjades dock något helt nytt, av Rysslands president Vladimir Putin benämnt som en militär specialoperation. Städer som Charkiv och Kiev i norr sattes under attack. Sedan den morgonen då Putins invasion inleddes har all världens blickar vänts mot Ukraina och i nyheterna har det rapporterats om döda och skadade, civila offer och militära, förstörda bostadshus o.s.v. TV-team har med rapporter och bilder skildrat hur krigets vansinne slagit till och jag måste säga att jag blivit mycket illa berörd av att se gråtande och förtvivlade ukrainska medborgare i vad som en gång var deras hem, deras stad, deras plats på jorden. Nu kanske ett helt bostadskvarter förstört av granater och beskjutning och döda och skadade närstående. Familj, släkt, vänner, grannar. Någons son, någons dotter, någons far, mor, mormor, morfar, farmor, farfar. Det hela har känts så besinningslöst och meningslöst. Det var plötsligt invasion av, och krig i, ett europeiskt land igen, något man hoppats inte skulle behöva upplevas. I Sverige har vi ju också varit förskonade från krig i tid och evighet så det här med de fasor som sådant medför har känts fjärran. Det har varit genom gamla journalfilmer från världskrigen och förstås genom dokumentärer, TV-serier och filmer man fått stifta bekantskap med det, men det känns som något helt annat nu när man slår på TV:n eller tittar på datorn och så nära och i nutid får se hur det ser ut. Ulf Lundells låttexter finns med i huvudet och i Lejon på Gotland sjunger han så här. ”Nu ligger Grosnyj i mitt vardagsrum, Sarajevo i mitt kök / Det är blod i hallen, i hela lägenheten / Jag hör skriken och skotten / Jag ser bilder därifrån / Raserade städer och döda kroppar / Den här världen har krympt / Här är den globala byn / Här är vreden, skräcken, maktlösheten…”. En annan konflikt, ett annat krig, fasor på annan plats, men lite av det samma. Kriget har krupit närmare både geografiskt och genom att man ser bilderna på sin TV eller kanske nu i mobilen eller på datorn. Nu är det inte Grosnyj och Sarajevo som är skådeplatserna utan Charkiv, Mariupol, Butja, Kyiv/Kiev och andra platser det handlar om. ”Skyddsrummen fylls i Europa igen / Nostradamus viskar / Vad var det jag sa / Fulla på slivo / Höga på hämnd / Kvinnorna skändas / Barn utan bröd / Ingen djävel glömd / Ingen djävel nämnd / Fulla på stolthet / Höga av död…”. Lundell igen, låten Under bordet. Det känns som att det rapporteras mindre från kriget i Ukraina nu än tidigare, men det är kanske bara naturligt att det blir så och kanske att det också avtagit en del i intensitet i striderna, men över är det inte. Så sent som igår sade Ukrainas president Zelenskyj att 50 till 100 människor dör varje dag i öst. Och åtskilliga har fått bryta upp från hus och hem och fly inom landet eller till något annat land och har skiljts från nära och kära för lång tid eller kanske för alltid. Putins ”specialoperation” har fått konsekvenser för mycket annat i världen också. Till exempel ska ju, efter 200 år av alliansfrihet, Sverige plötsligt gå med i NATO. Om det är bra eller dåligt vet jag faktiskt inte. Jag måste säga att jag är kluven. Det har ju gått bra under så många år med att behålla den (relativa) neutraliteten och om det i framtiden verkligen skulle bli en konflikt som NATO dras in i finns vi ju med i sammanhanget vare sig vi vill eller inte. Samtidigt är det förstås ett förändrat läge nu och att vara en del av militäralliansen kan kanske också ge något slags trygghet. Men kluven är jag, inte övertygad om vare sig det ena eller det andra. Låt oss bara hoppas att det här kriget kan ebba ut så snart som möjligt, att samtal kan föras och att det kan bli någon slags stabilitet. Alldeles för många har dött och skadats, alldeles för många bostäder och andra byggnader har raserats, alldeles för många har tvingats fly. ”War / What is it good for?” som Edwin Starr sjunger.