Aldrig mera ätstörningar

Jag bara måste dela med mig av en sak. Jag har inte skrivit om detta eller ens berättat för många alls att jag har lidit av ätstörningar, och då tänker ni säkert.. Vadå skulle hon ha anorexia då eller? Nej, det ser vilken kotte som helst att jag inte har. Men ätstörningar kan vara så mycket annat än anorexia. Ätstörningar = när du inte har ett hälsosamt eller normalt förhållande till mat. Det är typ det. Så då kanske ni förstår att det kan vara en hel rad med olika typer av störningar. För att förklara just mitt fall så kan jag säga att detta varit en del av hela min tonårsuppväxt, mer eller mindre. Ända sedan jag var typ tolv så har jag bantat i perioder. Ogillat min egen kropp och fantiserat om att jag kommer bli lycklig när jag blir smal. Trott att folk inte skulle acceptera mig förrän då. Jag trodde nog att detta var boven till allt egentligen, till hela min identitet. "När jag blir smal så kommer jag inte längre vara blyg, folk kommer gilla mig och jag kommer bli någon". Därför har jag gått ner i vikt, och gått upp i vikt, gått ner i vikt, och sedan gått upp allt plus lite till. Så har det hållt på. Varför? Jo för att jag hela tiden trott att mitt värde suttit i min vikt. Jag har alltså ena stunden varit astaggad på att gå ner i vikt och tränat massor samtidigt som jag ätit alldeles för lite och strängt. När jag gick på högstadiet och var sisådär 13 år så kapade jag bort allt vad kolhydrater hette ur min kost. När det blev för jobbigt så tröttnade jag och började äta alla kolhydrater jag fick tag på, och tappade kontrollen helt, vilket ledde till att jag så småning om gått upp allt igen. Hela tiden var det "allt eller inget". Detta var dock inte bara när jag var så ung utan detta tänket har suttit kvar hos mig ända fram till för några månader sedan. Det blev till och med värre för några år sedan. Och på grund av skönhetsideal, hälsohets och för mycket påtryckningar runt omkring så trodde jag fortfarande att bara jag blev smal så skulle alla problem i världen lösa sig. Tack gode Gud för att jag upptäckte att min lycka inte handlar om min vikt! Det handlar BARA om min egen självkänsla. Hur jag ser på mig själv och mitt egenvärde. Om jag visste när jag var 13 år att jag var fin precis som jag var och dög där och då, så skulle inte ätstörningar vara en del av mitt liv. Tack vare denna fantastiska upptäckt så har jag kunnat släppa fokus på min kropp och istället börjat jobba med mig själv. Med mina tankar och mitt beteende. Med kärleken till mig själv och inse att jag är bra precis som jag är, nu. Oavsett prestationer. Detta har gjort att jag kommit en bra bit på vägen med att bli fri från mitt destruktiva beteende. För bara några få månader sedan var jag såå nära på att söka hjälp för detta. Men innan jag gjorde det så gav jag mig sjuttsingen på att försöka klara det på egen hand. Och det med hjälp av att jobba med mig själv. För det är där problemet sitter egentligen. Nu kan jag med handen på hjärtat och ärligt säga att jag äter för att må bra, för att orka det jag ska. Jag äter bra mat för att min kropp och mitt psyke behöver det. Jag har fortfarande mål när det gäller min fysik men jag känner inte samma stress och hets längre. För jag vet att jag är bra nu också. Det här "antingen eller"- tänkandet jobbar jag ständigt med. Och jag kommer minsann besegra detta, that is for suuure! Det är bara i mitt psyke alla destruktiva tankar sitter. Du måste inse att du duger precis som den du är. Om du inte inser det FÖRST så kommer du alltid att tro att du måste ändra på dig själv för att bli lycklig. Du är bra precis som du är just nu. Lär dig att inse det. Mängder av kärlek!