Jag är rädd för att glömmas bort

Jag hade ångest en hel vecka. Den där veckan inför 7e april. Den blev så påtaglig i år med tanke på datumen. Måndag 1/4 - söndag 7/4. En nystart på måndagen och sedan en enda lång uppförsbacke med balansgång på taggtråd fram till söndag. Den var svår att sätta fingret på, ångesten. Den hade ingen anledning att vara så markant. Det var år två. Första året är avklarat, jag har sett bilderna och hört ljuden, skriken och skräcken redan. Jag behövde inte bli överraskad av något. Ändå satt den som en tumör i bröstkorgen, störde och var i vägen. Gjorde det svårt att andas, gjorde det svårt att sova, satte stopp för allt jag kunnat behöva ta mig för. Ifrågasätter mig själv. Och idag, i bilen, trillar den där polletten ned. Den som gör att jag tappar flera mentala kilon. Som gör att solen stiger en bit högre på himlen och öppnar upp min bröstkorg. Jag har ständigt i två års tid blivit förvånad om och om igen över vilka oväntade tankar och känslor den här händelsen har rört upp. Saker jag aldrig haft anledning att tänka på tidigare, känslor jag aldrig behövt fundera över om de över huvudtaget finns, självbilder som krossats gång på gång, kriser jag hoppas alla slipper.  Och jag är rädd för den dagen det här glöms bort.  För det kommer att hända. Det börjar redan hända. 7e april är en dag som för mig och många andra kommer vara ett ödesdatum. Som kommer inrymma så stort obehag att en blöt sten på ett sönderbrunnet kalhygge verkar vara en mer inbjudande plats än någon annan. Och trots att jag vet och förstår att det är såhär har jag så innerligt svårt att ta till mig och acceptera att det för så många andra bara är en dag bland alla andra dagar. En händelse som bara två år senare inte är mer än en parantes. Något man nämner på nyhetsmorgon. Något Aftonbladet uppmärksammar med en 9 minuter lång minidokumentär som jag skriker inombords när jag ser. En dokumentär som senare på eftermiddagen inte får plats på hemsidan längre till förmån för nyare nyheter. Något regeringen uppmärksammar med en enkel kransnedläggning medan familjer gråter blod. Medan jag sitter på 100 kilo av känslor som inte har någonstans att ta vägen.  Och jag är så jävla sorgsen. Sorgsen över hur lätt det är för oss att glömma. Sorgsen över att det är precis det här som kommer göra att det här kommer hända igen. Sorgsen över att det här bara är något som kommer återfinnas under rubriken "dagar som skakade Sverige" i ett dokument på en dagstidnings hemsida om några år. Sorgsen över att det här som är så stort i mig för så många andra redan är så himla litet.  Men det hjälper att identifiera. För genom att identifiera kan jag hantera, och genom att hantera kan jag också acceptera. Och slita som ett djur för att vi aldrig aldrig aldrig får glömma bort vad människor är kapabla att göra mot andra människor.