Om ett lopp

Dagen efter midsommar. Det är länge sedan min lilla blogg fick den uppmärksamhet den förtjänar. Jag har gett upp och låtit min kropp och själ kapitulera inför semestern. Men nu är det dags för genomgång! Och det börjar med fötter på instrumentbrädan.  Ett helt gäng åkte vi. Jag och lillebror, mamma och pappa, kidz och Micke. Uppladdade med mängder av ätbara saker, dricka och resorb. Ja, och så Svante då. Som jag valt att döpa mitt knäskydd till.  Är det någon som kommer ihåg Toughest förra året? Snabb återblick: vi skulle åka transferbuss från Tullinge station till Lida friluftsgård. Det kom ingen buss. Vi, tillsammans med väldigt många andra panikringde taxi, vi delade bil med två killar vars namn jag inte minns men vars tacksamhet för en bjudbanan var stor, vi missade vår start, fick 20 minuter på oss att kissa och lämna in grejer innan vi skulle starta medan mamma, pappa, Johanna och barnen stod kvar och väntade på bussen som slutligen kom. Efter två timmars väntan. I 30 grader värme. Vi tog bilen i år pga bra parkeringsmöjligheter, promenerade en liten sväng till tävlingsområdet och var i avsevärt mycket godare tid. Knät höll, Svante togs bort efter 3 kilometer då det gör så väldigt väldigt ont att springa med skyddet på och knät höll. Jag hoppade över två hinder där jag kände att jag riskerade för mycket om jag försökt mer. Löpningen blev absolut lidande efter 3 månader av löparvila. Det var så varmt att jag frös bitvis (min stora lärdom efter det här loppet är att i god tid under veckan innan FYLLA PÅ MED VATTEN OCH SALT) men vi tog oss i mål och vi gjorde det tillsammans.  Det var skönt när det var över, haha. Men alltså, det här är LIVET. Älskar de här äckeljobbiga loppen, älskar stämningen, älskar att vår största supporterskara är vår familj och att de står längs banan varenda gång och skriker och viftar och skjutsar till alla möjliga platser i både regn och solsken.  I år bjöd Toughest på blåmärken. I mängder. På både armar och ben. Jag har varit så blå att jag sett smutsig ut. Och jag älskar det med.  Kolla in benen liksom, ändå 5 dagar senare.  Det var fint. Nästa år är det dags igen!  HEJ!