När tiden är vår

Jag tillkännagav i slutet av mitt förra inlägg om kärlek att jag var redo för vad som än komma skulle, men hade då ingen aning om hur livet skulle accelerera och formas till något helt nytt som skulle göra mig svag i knäna och stark i hjärtat.Man kan lugnt påstå att det gått undan. Mamman har blivit kär.Riktigt legitimerat förälskad.  Igårkväll rullade jag hejdlöst fram och tillbaka i sängen på grund av att han som hjärtat slår för kittlade mig till panikgränsen så att jag nästan fick astma till följd av allt skratt.Sen spårade vi iväg i sådär sköna konversationer som man inte skulle kunna ha med vem som helst.Jag påpekade hur störd han är, och fick till svar : ”Du har knappt sett en bråkdel av allt vad jag är” Med de orden kittlade han hela min insida också. DET ÄR SÅNT som sätter igång mig med just den där rätta knycken som farbror Melker saknade på Saltkråkan.  Känslan är liksom den där ; Nämen, där är du ju.Dig vill jag >försöka< bli >kanske lite< vuxen med.Och även om det gått snabbt så har vi inte bråttom någonstans,för allt det där som är ämnat för oss väntar tills alla klockor slagit rätt. Och jävlar vad jag häller ut mitt hjärta nu, men det är ju sånt ni vill läsa.Råmaterialet av utvalda livsfragment.Här kom det. Det som jag inte ens själv var beredd på att skulle hända. Men det är väl halva charmen med att snubbla över ett par varma läppar i en bitande kylig februarinatt - du ska inte vara beredd.Inte heller rädd.