De förtappadef

Vår strävan efter autenticitet bygger i grund och botten på en oersättlig förlust av vår naturliga äkthet. Vi är barn av vår industriella, masskopierade, genom-kommersialiserade verklighet. För ett par år sedan köpte jag ett gammalt tryck på en bakgata i Istanbul, det var en handmålad teckning på ett till synes mycket gammalt blad med arabisk skrift. Länge hade jag det där bladet upphängt på min vägg och uppehöll en slags barnslig fantasi om jag hade gjort ett fynd. Att jag kanske köptnågot autentiskt, men intalade mig att det egentligen inte spelade någon roll. Jag gillade ju motivet. Jag blev dock förvånad av min egen besvikelse när jag nyligen upptäckte att mitt blad var Istanbuls motsvarighet till Gamla stans älgskit i glasburk. Det var samma slags besvikelse som när Kurt från Vetlanda i Antikrundan får veta att den där målningen han köpte i en antikhandel i Monmarte faktiskt inte varen äkta Picasso. Han mumlar, går hem, bränner tavlan på bakgården och talar aldrig om det igen. Trots att jag fortfarande gillade motivet, var det någonting som hade gått förlorat.  Uppskattade jag ett motiv mindre bara för att det inte var unikt? Jag tvingades inse att jag hade fallit i autenticitetsfällan.