Just nu...

Ligger i sängen. Trycker huvudet hårt, destruktivt ner mot kudden. Hörlurar på. Tårarna rinner. Ångesten är här. Den tog sig in, trots att jag försökte säga nej. Trots att jag försökte hålla igen dörren. Men den tryckte hårdare. Kom in. Övertog mig. Hela jävla kroppen skakar. Den övertog hela mig. Andas. Emma, andas. Du måste andas. Gråt inte. Skaka inte. Ta inte kniven. Ta inte tabletterna. Sov. Andas. Lyssna inte på rösten i ditt huvud. Den snackar skit. Den snackar bullshit. Du kommer visst kunna ta studenten. Du kommer klara av dina läxor. Du kommer visst klara av att vara närvarande på lektionerna. Du kommer visst kunna klara av ditt förhållande. Du kommer kunna klara av att flytta hemifrån. Du kommer visst kunna klara av att resa efter studenten. Jobba. Bli självständig. Bli ansvarstagande. Du kommer visst kunna klara av att ta dig upp ur sängen imorgon. Du kommer visst kunna klara av att ta tåget in till skolan. Du kommer visst klara av att överleva. Du kommer klara av att andas. Men just nu känns det inte som det.