maskrosbarn versus normala människor

Jag har alltid tänkt på mig själv som ett maskrosbarn. Som har flutit över all skit eller begravt det och gått vidare oberörd, och liksom pressat mig igenom den där täta, hårda asfalten för att börja blomma. Som maskrosbarn gör. Mer och mer inser jag, då jag märker att jag fortfarande integreras in i samhället och det verkliga livet, att jag kanske aldrig började blomma. Jag kom väl upp ur asfalten men sen kom tjälen och jag fick så lov att vänta.Visst har jag klarat mig rätt bra, men absolut inte som medeltalet. Som jag ännu tänker att normala människor har gjort. Jag har alltid varit så irriterad på normala människor. Om jag fått skjuts av en kompis i en stor tyst bil och föräldern har påmint om säkerhetsbältet och sen kört enligt hastighetsbegränsningarna så har jag blivit så uttråkad att jag har velat hoppa ut genom dörren. Då folk har klippt ut kuponger och använt plussakort har jag blivit besvärad för att det är för normaaalt. Vanliga diskussioner folk emellan har jag letat efter baktankar i, och blivit förbannad då någon lyft fram sig själv.Då jag började jobba på dagiset i Korsholm kände jag mig som en fraud som satt där och nickade åt trädgårdsskötseltips, men det var kanske där som min integrering började. Där fick jag stå på egna ben. Något år senare kände jag mig fullärd, men ännu något år senare ser jag att jag inte alls var det. Jag hoppas att jag om ännu något år kommer se tillbaka och ha samma insikt.Det här året har varit ett riktigt banbrytande år. Jag har tränat på gym och börjat studera. Två saker som jag aldrig riktigt trodde att jag skulle vare sig våga eller kunna. Och det är så stort för mig att jag kan studera, och att märka att jag inte släpar efter eller är dummare än någon annan. Och mitt självförtroende har gått från författaren till jantelagens musa till normal. Jag kan ta rum, exponera mig själv, och marknadsföra mig själv. Det senare är nog lite tack vare att min vän Paulima började blogga, och skrev ett inlägg om Jantelagen (klick) som jag lämnade att tänka på. Jag insåg att jag var ett sådant troll som hon skrev om, och det kändes bara löjligt då någon satte orden på det. Varför skulle jag liksom leva enligt någon annan? Jag har ju gjort det tidigare men det finns absolut ingen anledning att göra det längre. Mitt värde har nog tidigare varit så fast i vilket värde jag har haft för andra att jag inte har tagit mig själv på allvar.  Nog med det.