Om dagis

Jag har så lite jobb ännu efter julen, men jag njuter verkligen av all tid hemma med Vera. Det har blivit bestämt att hon ska börja i dagis till hösten, och angsten inför det är ett faktum. Varje dag känns dagisstarten närmare och jag blir mer ängslig. Inte för att jag tror att hon kommer få det svårt med dagis, det har jag inte ens vågat tänka på, men för att hon för första gången lämnar oss då. Då hon börjar i dagis så kommer hon att leva en del av sitt liv för sig själv, utanför vårt förhållande. Vårt fantastiska förhållande som har varit hela hennes liv, och hela mitt liv om än i mindre bokstavlig bemärkelse. Och hon kommer sen aldrig att komma tillbaka till mig. Hennes dagar ifrån oss kommer med åren bara att bli längre och flera, och det hela börjar med dagis. Jag blir så vansinnigt ledsen bara jag tänker på henne vid dagis, tyst sittande i sin klädhylla då hon väntar på att någon ska hinna hjälpa henne. Eller tyst sittande i samlingen, spänd inför och ovetande om vad nästa sak på agendan är. Eller på gården, ledsen över något och trevande med ögonen efter en trygg famn.Mitt hjärta brister då jag skriver om det, och i huvudet synar jag än en gång alla möjligheter till nattjobb, men blir än en gång stoppad av insikten att jag fortfarande kommer behöva sömn. Eller metamfetamin, men när jag har kommit till den punkten i mina tankar så inser jag att dagis som alternativ verkligen inte kan vara så illa.Jag hoppas att jag blir mer redo varje dag fram till hösten, för såhär kan  det inte kännas sen. MEN vi får ha en fantastisk vår och sommar innan det på riktigt blir aktuellt med dagisstart, så jag ska göra mitt yttersta för att inte tänka på det så mycket fram till dess.