Ett farväl

Jag kommer ihåg så väl när vi var och hämtade dig. Jag, mamma och min syster Sarah. Jag var bara 5 år och du var bara en kattunge. I bilen på väg hem så skulle du bitas och rivas. Jag var hela tiden så rädd för dig även om du var så söt och gullig. Alla bus du har hittat på. Fastnat i en skorsten, ramlat ner i toan, ramlat ner för balkongen i grannens blommor, när du har gått flera kilometer bara för att komma hem till oss. Vem ska jag nu ropa på sent om nätterna när du är ute och ränner. Bara för att se så du kommer hem hel och ren, eller vem ska jag nu titta efter i trappan när du sitter där och dinglar med svansen. När jag ligger i sängen kommer det bli tomt att höra dom små tassarna gå över golvet för att sedan hoppa upp till mig i sängen och tigga till dig ditt favoritgodis. Jag vill bara se dig och gosa med dig. Nu har det gått 17 år sedan vi hämtade dig och nu är det dags att säga farväl. Hoppas du har det bra nu, vart du nu än är. Min älskade Isa. Glömmer dig aldrig, aldrig. Vi saknar dig redan.