Min kropp är ett fängelse

Att vakna deprimerad med smärta och sjukt kass mage är verkligen den sämsta kombinationen. Jag vill inte ens påbörja dagen egentligen, jag vet ju att den blir jobbig.  Det känns som att jag kämpar mig igenom de flesta dagarna, allt med den här sjukdomen är tungt att bära. Vissa dagar hjälper smärtstillande och vissa inte. Ibland inbillar jag mig att det kommer bli bättre en dag men sen kommer jag direkt ihåg hur den här sjukdomen fungerar och inser att det troligtvis inte kommer bli så.  Jag är rädd för framtiden. Att det ska bli värre, inte bättre. Hur ska jag orka ta hand om barn i framtiden när jag knappt orkar ta hand om mig själv vissa dagar? Nej, idag är ingen bra dag.