This is my fight song

Det här nu hela 7 månader sedan jag skrev här senast. Jag har tänkt att jag ska uppdatera ibland men jag funderar på hur bra det är att gräva ner sig i tänket jag hamnar i när jag ska skriva om endometrios?  Och överlag har jag faktiskt haft en bra period, bättre än jag vad kunnat hoppas på! I mars började jag träna, det kändes inte peppande alls, jag hade så ont att bara tanken på att springa fick det att isa i kroppen. Men jag började minsann. Mycket trevande med en Indoor Walking video som jag hittat på youtube. Jag började med 2-3 dagar i veckan, och de första gångerna kom jag definitivt inte igenom hela videon som var 30 minuter lång. Jag fick lägga mig på spikmattan och andas djupt. Det brann i äggstockarna av att hoppa, och knälyft eller sit-ups insåg jag snabbt att jag fick skippa. Men jag gav inte upp, och efter 3 veckor så slutade träningen åtminstone att ge mig värre efterverkningar, jag började få fler och fler bra dagar och mitt intag av smärtstillande minskade radikalt. Jag kommer ihåg juni och juli som mycket bra månader! Jag tränade massor! Och det är underbart att jag inte har behövt vara borta från jobbet sen april på grund av smärtor. Och min mage har blivit helt annorlunda, diarre är mycket mycket ovanligt i jämförelse med förut när lös mage var min vanliga vardag.  Hela tiden har jag såklart varit orolig att alla problem ska komma tillbaka, och det gör dem snabbt om jag skippar träning för många dagar i rad. De senaste 2 månader har det försämrats trots att jag försöker hålla igång med träningen. Jag vet inte varför, men det börjar bli många dagar nu igen där det är svårt att kliva upp, varje steg bränner äggstockarna eller vad det nu är som bråkar. Det är mycket jobbigt att känna att min kropp håller på och bryter ner sig själv, det är tungt att jobba eftersom man går och står hela dagarna. Jag försöker hålla mig till yoga de dagar ett cardiopass är totalt omöjligt att ens fundera på.  Jag är så glad för mina smärtstillande, jag vill inte ens tänka på hur ont det skulle göra utan dem vissa dagar. En sak som gör mig väldigt ledsen är alla förhoppningar jag hann bygga upp under sommaren. Jag började engagera mig i att utbilda mig till personlig tränare för att hjälpa andra som har det som mig, men just nu känns det som en alldeles avlägsen dröm. Hur ska jag kunna jobba med något sådant när jag själv inte ens kan gå upprätt vissa dagar? Jag har även funderat på att utbilda mig till väktare, så jag sökte ett sådant jobb igår där utbildning ingår men när jag fyllde i ansökningsformuläret i kategorin hälsa så jag kände jag direkt att de kommer slänga min ansökan fort som bara den.   Så det är väl ungefär hur det är nu. Jag väntar ut det här och hoppas att det kommer bli bra igen, nästa vecka ska jag få min efterlängtade magnetröntgen eftersom jag blivit utvald i ett forskningsprojekt om smärta. Jag kan säga att jag är väldigt nyfiken på att få veta hur det ser ut där inne.