Hejdå hemstad... Vi hörs.

Det är med blandade känslor jag sitter i sängen och är redo för min sista natt i min hemstad. Den stad jag har önskat mig bort ifrån, fler än en gång. Den stad jag har flytt ifrån, fler än en gång, men också den stad där jag känner mina rötter, där familjen finns och där jag känner mig hemma. Det slog mig i torsdags, och då "slog" i sin rätta jävla bemärkelse... jag blev nockad av insikten. Jag kom hem ifrån jobbet och i hissen upp till lägenheten kändes det som att väggarna kröp tätare, som om jag inte fick luft. Rätt var det var så kom den- knockouten. Jag kommer flytta, det händer nu... påriktigt... och med ens kom tårarna och de slutade inte rinna.Jag kände en längtan efter någon som vet hur jag funkar, som kunde förklara för mig exakt varför jag kände som jag gjorde, jag längtade efter dig, men du var inte där. Istället hamnade jag i fosterställning i sängen, förlamad och kippande efter luft. Varför känner jag såhär? Jag vill ju lämna, det kommer ju bli sådär bra och fint som alla säger, men ändå rusar pulsen och huden vibrerar.  Idag har jag försökt att blocka den där förlamande känslan, jag har behövt att fokusera. Saker i lådor som i sin tur ska märkas efter vilket rum dom ska till. Det här kan jag. Jag har flyttat för många gånger för att ens reflektera över hur jobbigt jag vet att det kommer bli imorgon, men det är bara att göra.  Saknaden är enorm och jag har inte ens lämnat. Jag känner mig ensam och tom. Tung i bröstet och oförmögen till att sätta ord på det känslospel som rusar bakom min mentala brandvägg. Det får vara så. Jag vet ju att det kommer lugna sig. Det gör det alltid. Nån gång ska jag skriva något om Linköping, men inte idag, det orkar jag inte. Så vi säger inte hejdå, älskade älskade stad. Vi säger "vi hörs",  det blir bäst så.