A different kind of world

Oh dear God, det var länge sedan jag skrev här. Senast jag skrev var i april, tre dagar innan jag tog mitt pick och pack och flyttade till Gran Canaria. Jag var absolut livrädd men samtidigt så taggad. I flera år så kände jag mig så instängd hemma i min lilla stad i Sverige och jag kämpade så hårt för att få chansen att komma där ifrån. Jag lyckades och nu har jag bott på Gran Canaria i snart fem månader. Alla rädslor jag hade innan visade sig såklart inte stämma alls. Så är det alltid när man oroar sig i onödan. Jag har träffat sådana fantastiska människor här, sett så mycket nytt,  nya upplevelser och så många skratt. Så många gånger som jag avgudad livet under de här fem månaderna har jag inte gjort under hela min livstid. Men att få träffa människor från flera olika platser i världen och få vara så nära havet hela tiden har nog den inverkan på en. Det är verkligen fantastiskt och jag är så glad att jag var modig och åkte. Jag som tyckte att allt var så hopplöst och att jag aldrig skulle ta mig någonstans. Well, att ha lite mer hopp än så om sig själv skadar ju inte. Men jag har också tagit beslutet att åka hem igen, hem till min lilla stad. Jag har cirka tjugofem dagar kvar på Gran Canaria. Jag trodde att jag skulle stanna utomlands så mycket längre än så men så blir det inte den här gången. Det är intressant hur ens planer kan ändras så drastiskt och jag har ju alltid varit en planerare. Jag känner bara att jag har fått nog för den här gången och att jag behöver lite Sverige igen. Saker blir ju inte alltid som man tänkt sig och man får ändra sina planer efter det. Jag åker mestadels hem för att jag har en ny möjlighet där hemma men också för att jag känner att jag har oavslutade projekt som väntar på mig. Jag gillar inte att lämna saker halvfärdiga. Så jag ska åka hem och jobba med dem, med skrivandet, föreläsningarna, körkortet, hälsan och att få stå på scenen. En del av de sakerna skrämmer mig, som att verkligen börja göra föreläsningarna om psykisk ohälsa på riktigt. Men jag måste göra det, för mig själv och för alla de som behöver en röst som talar för dem. Så jag kommer hem. Men nu vet jag att jag alltid kan ta mig någonstans, även om det är svårt ibland.  Jag hade tänkt skriva så mycket om min tid här, för minnenas skull. Men det fungerade inte haha! Jag har velat skriva igen så många gånger, för jag älskar det ju. Men jag har på allvar inte haft tid. Jag har varit för upptagen med att leva i själva nuet och med att jobba. Jag har varit lycklig och haft både en av mina bästa vänner och min kusin på besök här hos mig och om en vecka kommer familjen. Nu vill jag bara ta tillfället i akt, är livrädd efter en skräckfilm och kan inte sova, och dela några (läs många) bilder från min tid här. Jag har fortfarande tjugofem dagar kvar som jag ska njuta av och ta vara på med människorna här men tills jag tittar in här igen så bjuder jag på dessa bilder! Det är tur att de bästa minnena stannar i hjärnan, så man inte måste skriva ner allt! Kram från GC!  Bilder på vackra människor, vackra platser och vackra minnen. Och några där vi inte är vid våra sinnes fulla bruk.