My hope makes me a dangerous woman

Så  jag har precis tittat på Dead Pool och skrattat så tårarna runnit. Alla som inte sett den filmen än måste se den NU. Alltså jag ångrar att jag inte sett den tidigare! Ett mästerverk faktiskt. Roligaste jag sett på länge. Efter att ha legat och skrattat så, så ställde jag mig upp och insåg att man inte borde äta blåbär i sängen. Har tydligen råkat lägga mig på ett och det är blåbär över hela lakanet. Men det är ju så förbannat gott! Ni vet de där stora blåbären som man köper i affären. Vet inte om de är genmanipulerade som Dead Pool och vill inte veta, för de är så goda! Men i alla fall, där står jag och suckar över blåbärsfläckarna och tänker att jag kanske ska ta och sova tidigt för typ första gången på några veckor. Men så insåg jag att nej, det går inte. Jag flyttar om tre dagar. Jag kanske inte kommer kunna vara vaken hela nätterna på en jättelång tid, jag måste ta vara på det här! För åh vad jag lever ett sunt liv just nu... Jag är vaken hela nätterna och sover hela dagarna. Mina ögon är rödsprängda på grund av min skeva dygnsrytm, jag kan bara sova med sömntabletter, jag ligger och biter ihop käkarna när jag sover så jag har ont i hela skallen, jag drömmer mardrömmar och vaknar upp och har ingen aning om vad som är verklighet och inte. Jag äter, konstant! Alltså jag äter allt jag kan få tag på och tro mig, min figur behöver inte mer av det. Jag minns inte när jag tränade senast nu och jag äter så fruktansvärt ohälsosamt. Alltså jag är faktiskt förvånad över att jag inte fått en propp ännu. Jag oroar mig hela tiden. Jag är så nervös över flytten och oroar mig för allt och alla. Jag får så ont i magen av det! Jag är fortfarande jättenervös över att inte passa in fast att jag sagt åt mig själv tusen gånger att det bara är skitsnack. Jag är alltså ett överviktigt nervvrak med sömnproblem. Halleluja praise the lord! Jag försöker faktiskt be till Gud ibland, att det ska bli ordning på mig. Men jag lyckas alltid somna mitt under samtalen så jag antar att jag inte kommer någon vart med det. Jag lyckades vare sig ta körkort eller gå ner i vikt innan flytten, vilket var mina mål och jag var supertaggad. Jag var så stressad över körkortet att jag hade konstant ångest och ont i magen. Som om jag inte redan har saker att vara nervös inför liksom. Det gick inte framåt i den takt som jag kände att det behövde göra för att jag skulle hinna ta körkortet innan flytten och det värsta var att jag kände att min körlärare inte tyckte att jag var redo. Han sa till och med att det faktiskt var lite slöseri med pengar, för jag hade så otroligt kort tid på mig. Jag kämpade emot det och tänkte inte ge mig men så plötsligt så sa det bara stopp. Det slutade med att jag satt i en skog vid mormors hus och tjöt som en gris på väg till slakten… Det kändes lite så faktiskt, som att all stress höll på att slakta mig. Så jag gav upp. Jag får ta mitt körkort när jag flyttar hem igen. Det är ju faktiskt inte så ovanligt längre att man tar sitt körkort senare i livet. Jag fixade inte pressen och fick acceptera att min lillasyster tagit körkort före mig. Jag har ju andra mål i livet nu och det är okej, jag ska flytta till ett annat land. Ibland är det starkaste man kan göra att släppa taget och i det här fallet var det, det. När jag valde att lägga körkortet åt sidan så var det som om en stor sten föll från mina axlar. En sak mindre att vara nervös över. Vet ni vad min mormor säger? Hon säger att det känns som om det är nu mitt liv kommer börja på riktigt. Jag tror hon har rätt. Jag har varit så fruktansvärt olycklig. Jag har varit så sjuk i depression och ibland känns det som om den sitter fast i väggarna i mitt rum, resterna av den. Jag har inte känt mig hemma någonstans och allt har känts för litet för mig. Jag har verkligen längtat bort. Inte längtat bort från alla jag älskar så innerligt men bort från allt det jag tvingats gå igenom under så många år. Det här blir liksom en fräsch start för mig, en chans till att distansera mig lite från det förflutna. Inte hela tiden ha den flåsandes i nacken. Som mormor säger, det känns som att livet efter min sjukdom börjar på riktigt nu. Med ett nytt land, jobb, hem, människor och mål. Som jag sagt förut, det är med skräckblandad förtjusning som jag kommer sätta mig på planet med på lördag förmiddag och bege mig mot Gran Canaria. Jag lyckades inte uppnå målen jag hade inför flytten men jag får en ny chans nu. Jag kommer ha ett av mina drömjobb som jag kommer trivas med, förhoppningsvis. Det kommer bli lite mer exotiska rutiner. Jag får en chans att börja om på ruta ett och det känns som om det kommer bli enklare att ta tag i allt då. Jag hoppas att när jag kommer hem och hälsar på om ett halvår, att jag mår mycket bättre i mig själv och väger några kilo lättare. För just nu trivs inte jag med mig själv. Jag har gått upp så mycket i vikt av depressionen, mediciner, stress och dåliga hälsovanor att jag knappt känner igen mig själv i spegeln. Jag avgudar kurviga kvinnor och jag vill vara en men när man inte kan gå i en trappa utan att nästan dö av andfåddhet och inte längre kommer i sina egna kläder, då har det ändå gått för långt. Jag vill vara kurvig, hälsosam och älska min kropp, inte känna mig som Godzillas dotter. Så det måste jag ta tag i. Jag vill kunna älska min kropp igen och känna mig stolt över den. Jag vill bli mer säker på mig själv och ta vara på mig. Mitt dåliga självförtroende har ju inte enbart med min osunda hälsa att göra utan också mitt tankesätt om mig själv. Det måste jag träna bort! Jag måste sluta jämföra mig själv med andra. Det lyser om människor med självförtroende och jag vill att det ska lysa så om mig också. Nu åker jag iväg i jobbyxor som mormor fått flytta ut knappen i för att jag knappt kommer i dem och jag är livrädd för att göra fel och inte fixa den här utmaningen. Nu måste jag åka dit och bevisa för mig själv att jag visst fixar det här. Det är ju en dröm som går i uppfyllelse. Jag klarade av att få det här jobbet av så många som sökte och det ska jag vara så stolt över. Jag borde vara stolt över mig och mina talanger och se min egen potential och inte enbart de brister som jag vill ändra på. Tack gode Gud för det här jobbet och denna flytt. Det blir en chans till att ta tag i livet igen. Bli hälsosam med lite rutiner, lite mer kondition så jag hinner ikapp barnen jag ska jobba med, solblekt hår (tänker inte skriva solkysst hy för jag kan inte bli brun har vi konstaterat här hemma), ett jobb som jag älskar och ett gladare och säkrare jag. Jag är så taggad på den här livsförändringen, den är det största jag varit med om än så länge. Jag har verkligen hoppet uppe om att jag kan fixa vad jag vill. Jag gör det här för mig, ingen annan.