VIA FERRATA LOEN - WORST DAY OF MY LIFE

Efter tips från min galna (<3) kollega Anna, bokade vi in oss på en tur som hette Via Ferrata Loen. Jag hade fattat det som att det var en vandringstur - but little did I know... Utrustningen kanske borde varnat mig något haha?? Nej men jag visste att den skulle innefatta lite klättring, men trodde typ att det var några meter.... Vi började med att gå 160 meter rakt uppåt, i en sjukt brant uppförsbacke. Svetten bara forsade, och vi var så glada att det var mulet den dagen.  Sedan började det... Klättringen, som skulle visa sig pågå i dryga 700 meter. Rakt jävla uppåt.  Detta var alltså i början, vid de lätta partierna. Vi klarade inte av att fota någon annanstans. Här hade man ändå någorlunda fästen... Alltså ni ser ju!!! Här började det fasen bli brant. Får panik i hela kroppen bara jag tittar tillbaka på detta nu. Man skötte givetvis all säkring själv. Om man hade råkat tabba sig hade det blivit ett dyrt misstag... Och trots att man säkrade sig hade man ändå ramlat flera meter neråt om man tappat fäste. Fy fan.   HAHAHAHAH här hade jag PANIK!!! Hade sån jävla dödsångest.  Alltså det gick inte ens att vända/ångra sig någonstans på vägen!! Hade jag vetat hur turen var innan hade jag på riktigt aldrig gjort det här. Det var helt klart det läskigaste jag någonsin gjort.  Här hade jag precis klättrat upp för det svåraste partiet. Jonathan hade dessutom lämnat mig för att testa på ett ännu värre parti. Jag skrek att jag hatade honom för att han lämnat mig och brast ut i gråt så fort jag kom upp hahaha. OBS, vi blev vänner snabbt xD Här har ni honom, alldeles orädd och glad, den jäveln <3 Platå, tack för det!!!  Alltså vi fick typ aldrig vila förrän vi kom till toppen. Detta var den längsta vilan och då hann jag bara moffa i mig en macka lite snabbt. Det var lunchen. Annars var det klättring non stopp i fem timmar. Jag skakade som ett asplöv. Var så trött i alla muskler. Superskönt att vi hade Skåla-turen på 8 timmar från dagen innan i kroppen med <3 Nä jag ä inte bitter.  Vid 800 m.ö.h fick vi ett val. Antingen att gå på en lina uppspänd över ravinen - eller promenera runt den till nästa depå.  Det här var så jävla läskigt!! Benen darrade och linan var slapp. Fy. Fan. För. Allt. Detta.... Efter en liten bit klättring till FICK JAG ÄNTLIGEN KOPPLA BORT MIG FRÅN BERGET. Då på 1000 meters höjd. Alltså förstår ni??? Kan ni relatera??? Vi klättrade där!! Hahah får så jäkla mycket adrenalin av att skriva/titta på allt det här. Panik. Så ofattbart lättad. Ville gråta av lycka. Vi överlevde. Belöningen efteråt!! Ett glas Minuty och en fet burgare på restaurangen på toppen. Med otroligt fin utsikt.  Denna dag bidrog till så många känslor (no shit). Trots att det var det läskigaste jag någonsin gjort är jag så jävla lycklig för detta - nu efteråt. Vilka jäkla minnen vi fick med oss. Vilka jäkla rädslor vi övervann tillsammans! Trots att jag blev lite sur på Jonathan i mitten så är jag så jäkla tacksam att jag har honom. Han motiverar och inspirerar mig så jäkla mycket. Han är helt orädd och ofattbart stark, både psykiskt som fysiskt. Han får mig att våga och pusha mig själv. Och det är jag väldigt tacksam för.  Det var den vidrigaste upplevelsen någonsin - men förmodligen också det coolaste jag gjort i hela mitt liv och något jag alltid kommer minnas.